Vi är mitt i vår sommarsemester och roadtrip på västkusten. En trip vi planerat in i minsta detalj och längtat och väntat efter. Att återvända till sina sommar-smultronställen, njuta och tanka energi för att orka den långa vintern, en resa i energitankandets tecken helt enkelt. Ligga på en vit kilometerlång strand, höra måsarna skria, barnen kikna av skratt efter att någons pappa kastat dom högt ovanför vattnet. Att äta en glass som rinner av värmen och vara långt ifrån hemmets alla måsten. Barnen går i solblekta badbyxor och har ryggar bruna som pepparkakor. Man tar sin lilla kickbike till lekplatsen med alla nya kompisar eller så badar man sig skrynklig i det salta vattnet. Grilldoften sprider sig på kvällen och en och annan frostigt kyld flaska rosevin öppnas. En skön sval sommarklänning svalkar skönt den brunbrända kroppen och D-vitaminet är insprängt i varendaste cell. Man ler med hela kroppen och njuter av enkelheten. Allt är så enkelt med sol och bad.
Men plötsligt blir det inte riktigt så som man hade tänkt sig den där energitankar-resan. Vädret suger hästballe och plötsligt begränsas valmöjligheterna att njuta av just sommar och semester. Själva sitter vi i en, för all del, stor husbil på en av Sveriges vackraste campingplatser. Men vad hjälper det när solen envist gömmer sig bakom ett tjockt täcke av gråmulna moln. Himlen öppnar sig gång på gång och släpper ned decenniets största regnskurar så vi alla tappar hakorna av förvåning. Den kilometerlånga stranden ser ut som direkt hämtad ur en skräckfilm med höga förbannade vågor som piskar in mot land. Varje dag har vi tittat mot himlen och hoppats att alla förbannade väderappar och TV-väder ska ha haft fel. Men inte fan har dom fel när det är åt det här hållet….
Så, vad händer då med den där sexåringen man har med sig när det bara erbjuds regn och rusk på den förväntade energitankar- resan? När det inte blir sol och salta bad, kickbike till lekplatsen med nya kompisar, knackigt WiFi eller rinnande glassar i en solstol?
Jo, det blir tråkigt!
Vi har varit på resande fot i 4 dagar. Solen har lyst, men endast med sin frånvaro. Första dagen på campingen såg vi åtminstone solen och den kilometerlånga stranden. Men sen har det varit ”gynatt” på den fronten kan man säga. Bokstavligen.
Det jag märkt är att våra barn knappt behöver ha tråkigt längre om ni förstår vad jag menar? Alltså, våra hem och vårt leverne erbjuder konstanta händelser. Är det inte sol och bad är det nåt spel, en iPad, iPhone eller nån kickbikesmojäng som kan köras. När det blir stiltje, när det regnar och det inte finns WiFi eller något spel tillgängligt blir det tråkigt. Vi som manna och pappa försöker vända in och ut på oss själva för att vår sexåring ska ha något att göra. Plötsligt slog det mig, hur var det när jag var liten?
Fanns det tråkigt när jag var liten på 70 talet? Inte som jag minns det. Inte minns jag heller att mamma och pappa vände ut och in på sig själva för att underhålla mig, eller hitta på saker åt mig att göra. Jag minns det som att jag tog cykeln och cyklade runt runt på gården tills det dök upp någon som hade lust att leka. Dök det inte upp någon cyklade jag ändå. Regnade det ritade jag Barbiedockor eller lekte affär på mitt gröna skrivbord. TV tittade man inte på för det fanns inte barnprogram i samma utsträckning som idag. iPhone iPad….. QUE? Det första TV spelet lanserades någongång i min barndom och då var det två gröna streck och en prick. Som tennis typ. Jag minns att det var sjukt kul i alla fall. En wow upplevelse på den tiden.
Ibland får jag höra av den äldre generationen att vi gör så mycket för våra barn nuförtiden. Vi är närvarande på ett annat sätt och daltar. Det har fått mig vid ett flertal tillfällen att fundera. Gör vi för mycket? Är vi föööör närvarande? Borde dom själva underhålla sig mer och vi som föräldrar bara låta dom ha tråkigt? Förmodligen. Säkert skulle det vara bra för våra små individer, säkert skulle det vara bra i deras utveckling och säkert i någon psykisk aspekt bra för framtida självkänsla och självutveckling.
Men så plötsligt dyker det upp en film i mitt Facebook flöde, en film om den otroliga pojken Bailey Matthews. Han är 8 år. En pojke som blivit hjärnskadad någonstans i utvecklingen i sin mammas mage vilket gjort att han till viss del är förlamad. Hans pappa är med honom hela vägen när han klarar ett triathlon. Han har simmat 100 m, han har cyklat 4 km och han har sprungit 1,3 km. Filmklippet är ifrån hans målgång, när mamman filmar honom
Jag kan erkänna att jag gråtit floder till detta klipp, jag har tittat på det om och om igen. Jag är så glad för lille Bailey och tycker att han är en sann hjälte och någon att se upp till. Jag känner mig tagen och lycklig över att den här pojken har så fantastiska föräldrar som stöttar honom i det här. Att han verkar ha närvarande föräldrar som gör allt för honom. Jag slås också av att vi ju ska vara närvarande, även om våra barn säkert mår bra av att ha lite tråkigt ibland. Men vi ska nog sno åt oss lite av tiden som barnen tillbringar t ex vid sina iPads och iPhones. Vi ska ta den tiden att använda varsamt och rätt. Att vi ska njuta av våra små. Självklart sitter även vår lilla sexåring vid sin iPad lika gärna som han kollar TV och spelar TV-spel. Jag tampas också med ett dåligt samete över att han kanske haft sin iPad för mycket vissa dagar. Men jag tror att vi alla borde sno lite av den tiden och inte begränsas av att sommarsemestern blir regnig och tråkig. Vi kan ha tråkigt tillsammans, vad man nu menar med att ha tråkigt. Är yatzy tråkigt så ”so be it”.
Idag har jag två stora barn som är 19 och 16 år. Det gick oerhört fort. Alldeles för fort. Plötsligt stod dom inte längre i lekparken och skrek ”Kom mamma, kom och titta hur högt jag gungar!” Nä, plötsligt skämdes dom över mig. Plötsligt blev det inte längre någon puss när man släppte av dom vid skolan. Plötsligt var inte mammas ögon där på lekplatsen alls viktiga längre. Dom ville klara sig själva, hänga med kompisar och vara med allt annat än mamma och pappa. När jag fick chansen att bli mamma ytterligare en gång åt en liten sladdis så lovade jag att jag skulle försöka andas in detta barn på riktigt. Vara närvarande, umgås, lyssna på honom, ta vara på de små stunderna när vi är själva och inte gör någonting alls. Jag säger inte att jag är någon ”Mom of the year”, absolut inte….det är absolut inte det jag vill med detta inlägg. Men jag fick chansen en gång till att verkligen försöka stanna upp i mitt moderskap och ta in allt min lilla sexåring hittills bringat in i mitt liv. Å jag tänker låta honom fortsätta ha tråkigt, jag tänker fortsätta slåss om tiden med iPad/iPhones och TV spel för det är inte länge kvar tills jag blir pinsam……igen!
Dela gärna, alla behöver vi kanske lite föräldraboost.
Så på pricken beskrivet! Jag kan trösta dig med att det är bara några år som man är helt ute och pinsam, när dom flyttat ihop men någon kommer dom tillbaks i olika doser å vips är man farmor och mormor och bonusmormor etc etc
Oh så fantastiskt bra skrivet! De små pumpas med aktiviteter hela tiden och att ha tråkigt är så sällsynt. Ja tänk vad gjorde vi 🙂 oj vad många timmar man har då fantasin flödade i skogen och man var en indian och hovarna klapprade av låtsas hästar! Ja pinsam är man verkligen:) kämpa på!
Hej!
Mycket kloka tankar. Jag tror att alla behöver ha ”tråkigt ” ibland. Man behöver bearbeta alla sina intryck man får via aktiviteter eller media. Jag upplever barn så stressade idag o att de faktiskt inte kan sysselsätta sig själva för de blir matade hela tiden från alla möjliga håll. Att vara närvarande förälder tror jag också betyder att man finns där fast det är tråkigt. Så häng i Ninni jag tycker du tänker så klokt!! Kram
Googla geocaching och gå på skattjakt! Kul för både barn och vuxna. Gör inget om det är mulet och lite regn.
Så jäkla bra skrivit, Har själv också blivit välsignad med tre pojkar:-))
Känner igen mig av mycket du skriver. Hoppas vädret vänder snart!!
Kram Jenny
Tror inte att barnen nu har tråkigt. Dom har ju sina telefoner, paddor och netflix. Våran dotter som är 19 år nu hade säkert tråkigt någon gång men då ringde hon en kompis och umgicks med. När jag var lite så var det som du beskrev, man gick ut och cyklade och alltid hittade man någon att leka med. Jag kan nästa må illa av att barnfamiljer inte kan göra något med sina barn utan att dom har någon teknisk pryl att ”tysta” dom med.
Hur ska man kunna veta när man har roligt om man aldrig har tråkigt ? 😉
Hoppas ni får se lite sol snart! Om inte på västra sidan så får ni komma över hit på sydöstra 😉 här har den varit i stort sett hela dagen 🙂 kram
Ja för fan, låt barnen ha tråkigt! Jag är född -70 och inte minns jag att någon försökte aktivera mig på dagarna. Jag minns bad i baljor, kompis i gungan bredvid, hand i hand med en vän på väg till kyrkans barntimmar, kurragömma med grannbarn utomhus, gunga i timmar….överhuvudtaget så minns jag mest utomhusaktiviteter, som att ”göra parfym” av mammas blommor genom att krossa dom med en sten…mot en annan sten 🙂 Leka indianer och cowboys i skogen… Kanske är det helt uppåt väggarna idag, att tro att det skulle vara möjligt att uppleva för mina barnbarn, vilka är tre st i åldrarna 1, 3och 5 år. Kan verkligen tycka att det är sorgligt om dom skulle missa det!
Fast jag undrar, har dom egentligen så tråkigt då??! En kort stund kanske, men ganska snart så tycker jag (enligt min erfarenhet i a f) att den där fantastiska fantasin som barn har kickar in. Det leks det mest ”konstiga” lekar, pratas med sig själv om det ena och det andra, det cyklas, klättras i träd, läses böcker osv. Jag tror att det är vi som tror att dom har tråkigt. Och visst, kanske en kort stund. Men säg det barn som bara sitter still och inte gör något alls en hel dag…eller en halv dag för den delen. Barn behöver inte (ska inte i min mening) aktiveras hela tiden. Barn ska vara barn, och dom är kreativa, fantasirika, lekfulla och alldeles underbara. Hur ska dom kunna vara det och kunna utvecklas om dom får allt serverat hela tiden? Nej, jag tror däremot på mer tristess för nöjdare barn i slutändan 🙂