Några dagars helvete

Du vet väl när jag berättade om att jag hade något som oroade mig sönder och samman…..

Jag sitter här nu med tårarna rinnande nedför hela mitt ansikte, huvudvärk men så otroligt lättad.

I fredags var vi på Yoump med Milo. Efter att han hoppat klart så skulle han ta på sig sina långbyxor och satte sig bredvid mig. Då fick jag se en stor böld på hans smalben. Med min historik med hypokondri så blev jag såklart orolig.

Frågade Milo om han sett den förut? Det hade han. Den var stor. Alltså vi pratar flera cm hög och något mindre bred och sen stod den ut från hans ben så man verkligen såg skillnaden. Vi drog på den och kände att den liksom satt fast.

Jag blev iskall i hela kroppen! När jag blir riktigt rädd så kan inte jag prata. Det är som om mina stämband liksom får kramp. Satt tyst i bilen och gjorde något jag absolut inte skulle ha gjort, jag googlade. Googlar man på knöl på smalben barn så är de 3 första sidorna den hemska sjukdomen C. Det finns speciellt en form som bara kan ge en böld t ex på ett smalben och sedan inga andra symtom.

Där började mitt lilla helvete som jag befunnit mig i sen i fredags kväll. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan. På morgonen på lördagen hade den minskat något så där tändes ett litet hopp on att det kanske inte var det värsta tänkbara. Men, jag är hypokondriker och katastroftänkare.

Jag har gråtit floder! Jag har bett högre makter om hjälp och beskydd. Det är inte många sekunder som det här släppt min hjärna. Jag har tänkt de värsta tänkbara tankarna man kan tänka. Så vidriga och läskiga. Hur jag ska förlora ett barn. Hur han skulle behöva genomgå behandlingar. Om att jag ville dö om han skulle dö. Att mina stora barn skulle klara sig utan mig.

Så hemskt. Så fruktansvärt hemskt. Jag har vaknat stup i kvarten om nätterna. Grubblat. Svettats floder. Gråtit! Mediterat och bett om hjälp.

Sen blev det äntligen måndag och jag fick boka tid till husläkaren. Vi fick tid samma eftermiddag. Träffade läkaren och fick göra en undersökning. Han tyckte inte att det verkade vara något farligt men ville för säkerhets skull göra en röntgen. Den gjorde vi dagen efter, alltså igår.

Tony bönade och bad om att få svar så fort som möjligt, för min skull, så fint av honom. Han har mått så dåligt när jag gjort det. Tony är inte som jag. Tony är lugn. Realistisk. Vägrar oroa sig för saker som inte är nånting. Han tar aldrig ut oro i förskott. Han har varit lugn och inte trott något. Han är min fullkomliga motpol. Det är skönt att han är så, men vi krockar också hårt då jag i min orosbubbla har ett pågående larm hela tiden och han är lugn.

Typ…..HUR FAN KAN DU VARA LUGN? Tänk om vårt barn har c?

Men vi har pratat. Flera ggr varje dag. Kramats mycket. Tänkt bra tankar även om mina tankar mest varit kaos. Jag har pratat med mamma i telefonen. Gråtit. Oroat mig. Pratat med pappa på verkstaden. Försökt hållit mig hemifrån när ingen annan är hemma och sådär.

Jag kan läsa Milos journal påminde syster mig om igår. Vi kollade i morse men inget hade kommit in. Tony ringde in igår och frågade också men inget svar hade kommit. Dessvärre sa läkaren att vi förmodligen skulle få svar direkt men röntgen kunde inte alls förstå det för så brukar de inte göra mer än vid akutfall. Detta oroade mig ännu mer såklart.

Idag när Tony kom hem så fick Tony läsa. Svaret var: Inga påvisade patologiska skelettförändringar. Inga mjukdelsförkalkningar.

Som jag har gråtit! Av lättnad. All oro som släppte. Jag har gått omkring som en fiolsträng. Knappt vågat andats, med knappt någon röst. Jag har inte ens duschat. Bara svabbat av mig. Jag har knappt funkat som människa då detta rev upp allt som någonsin hetat hypokondri i min kropp.

Jag har ändå försökt ha en målbild i huvudet om när jag ska få skriva till dig att allt var bra, att det inte var nånting. Den målbilden har jag hållit hårt fast vid, tänkt att den hjälper oss i rätt riktning. 

Milo har varit cool hela vägen. Han har ju liksom inte riktigt varit insatt i varför sånt här kollas upp vilket är lika bra. Igår ritade han den här draken på fri hand. Den är så fin! Den får bli symbolen för allt detta…. en kraftfull drake som beskyddat något av det värdefullaste vi har!

Vad är det då undrar kanske du? Det är lite oklart. Men troligtvis något som uppkommer av ansträngning. Det gör inte ont alls på honom vilket är tur. Kan vara något som är nu när han växer så mycket också.

Så tacksam! Så lättad och sååå slut är jag. Tacksam för att vi inte behövde vara de föräldrar som får det andra hemska beskedet. Tacksam för att det inte var något farligt. Tacksam för livet och för min familj.

❤️❤️❤️

1
Subscribe
Notify of
guest

30 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Joanna-livet med psykisk ohälsa
5 years ago

Så skönt att det inte var något allvarligt

Helene
Helene
5 years ago

Så skönt att höra!! Vet inte om du sett filmen om Alexander? Youtube killen? Då förstår jag verkligen om du varit rädd. Kram till er alla!

niinis
niinis
Reply to  Helene
5 years ago

Det var det enda jag tänkte på….. ❤️

Helene
Helene
Reply to  niinis
5 years ago

Jag förstod det det hade jag också gjort, som väl är är det väldigt ovanligt på unga att det är något farligt …… jobbat inom patologi och fick noja såklart av allt man hörde att människor drabbades av, kram

Lisa
Lisa
5 years ago

Fy vilken mardröm, nu sitter jag här med pms & bölar!!
Vilken lättnad att allt ser bra ut!!

Angelica
5 years ago

Gud jag lider verkligen med dig när jag läser hur du mått. Jag hade med största sannolikhet reagerat precis likadant! Du måste verkligen levt ett par dagar i rent helvete! Styrkekramar <3 men gud så skönt att sedan fått ett så bra besked så att ni kan andas ut. Ta hand om varandra nu och andas ut!

Berit
Berit
5 years ago

Åh fy vad jobbigt för er!! Kram och tack o lov slapp ni vara en av alla dessa familjer som kämpar mot denna hemska sjukdom.

Marie
Marie
5 years ago

❤❤❤❤❤

Malin
Malin
5 years ago

Åh jag fick en sån klump i bröstet när jag började läsa,tårarna brände bakom ögonlockenKänner så igen mig,denna ständiga oro för att barnen ska drabbas av nåt allvarligt,de tär på en hypokondriker,jag vet då jag kämpar dagligen med dettaMen blev så glad att Milo o ni fick fina besked.Var rädda om varandra nu❤️

Ha en fin kväll!
Kram kram

Marlene
Marlene
5 years ago

Såååå väl jag känner igen mig, har också en katastrofhjärna som är påslagen 24/7 skitjobbigt!!!!! Tror alltid det värsta önskar att jag skulle slippa tänka så men det går inte.
Så skönt att det inte var nåt allvarligt med er son iaf

Annett
Annett
5 years ago

❤️❤️❤️

Mia
Mia
5 years ago
Tina Sömsk
Tina Sömsk
5 years ago

Åååååå vilken pärs….skönt ni fick snabba svar.
Ibland är Google bra, ibland inte.
Kram Tina (från insta)

JennyMW
JennyMW
5 years ago

Massor med kramar till er❤️❤️❤️❤️

Jessica
Jessica
5 years ago

❤️❤️❤️

Lillemor Ågren
Lillemor Ågren
5 years ago

Gud så skönt för er. Kan inte ens föreställa mig vad ni gått igenom.
Många kramar❤❤❤

Kerstin
Kerstin
5 years ago

Kram!!

Carro
Carro
5 years ago

Åh blev så tårögd nu, förstår exakt och precis hur du kände! Fy fasen för denna hypokondri, min man är också råka motsatsen vilket krockar rejält då han tycker jag är larvig och nästan blir sur på mig. Men men så är det. Så så så skönt att allt var okej med Milo! Stor kram ❤

Jenny Penny
Jenny Penny
5 years ago

Hej!
Hade precis som du, oro blev till ångest o sen till dödsångest. Allt kretsade kring barnens välmående o rädsla för sjukdomar. Till slut fick jag skaffa hjälp då ångesten nästan tagit över mitt liv, det blev samtal, medicin, akupunktur mm för det uppslukade mitt liv. Så glad för din skull att allt visade sig vara bra! ❤️

zebbesmatte
zebbesmatte
5 years ago

Usch Vilken jobbig tid för er! Så underbart att det inte var något farligt!! Milos jättefina teckning förtjänar glas och ram!

Katja
Katja
5 years ago

Oj stackars er. Vet precis den känslan när 8 åriga dottern fick underhuds blödningar, små små knappt knapphåls stora prickar på underbenenkastades ner i en svart avgrund kunde knappt andas mellan gråtattackerna när läkaren på barnmottagningen kände och klämde och sa det jag trott, små underhudsblödningar. Blod status togs och tiden innan vi fick svar på den var bokstavligt HEMSK. Leukemi var ju det jag var helt övertygad om. Men blodstatus visade inget såntdet kunde varit någon sorts virus tydligen. Så dina ord träffade rätt ❤️

Carina S
Carina S
5 years ago

❤️

Petra
Petra
5 years ago

Fy fasen vad jobbigt för dig❤️Men oj vad jag känner igen mig
Ska till läkaren imorgon och kolla upp varför min dotter är så trött. Vi misstänker adhd, väntar på utredning där, men vill kolla upp så det inte är något fysiskt på henne. Googlade trötthet hos barn och leukemi dök uppHelt oförberedd på det. Ville spy av ångest. Hennes pappa har cancer, så ångesten är total. Även om jag tror att hennes koncentrationssvårigheter bidrar till hennes trötthet i skolan, men ångestnivån är på topp
Känner så igen mig i det du skriver❤️

Linda
Linda
5 years ago

❤️❤️

Asta
Asta
5 years ago

❤❤❤

Anette
Anette
5 years ago
Lisa
Lisa
5 years ago

Så glad att han är frisk❤️❤️❤️❤️

Annica
Annica
5 years ago

❤️

Mona
Mona
5 years ago

Skönt att allt var bra ,.Vad skönt att du har Tony som verkar vara en riktig klippa .Han verkar vädigt bra för dig Det är hemskt när man blir så rädd och orolig .

al68
al68
5 years ago

Vilken lycka att allt är bra, all kärlek till er <3 <3 <3

Nästa inlägg

Tilltugg – ostkuber

30
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x