Hej raringar!
Här har vi just tittat på stavhoppstävlingen. Shit så spännande det var alltså! Jag har typ hjärtklappning fortfarande. Han kom tvåa, Duplantis som han heter. Så otroligt duktig och 19 år gammal bara. Tänk, yngre än mina stora barn.
Här hade jag min arbetsplats idag. En liten Espressohouse på Drottninggatan. Så mysigt där. Väldigt lite folk på övervåningen också. Tony var på möten i närheten så det passade perfekt.
Satt där och tittade ned på Drottninggatan. Det är så mycket minnen för mig på den där gatan. Det hemska som hände där är väl det färskaste minnet. Må de alla vila i frid.
Personligen så har jag ett gäng med lyckliga minnen från den gatan. T ex hur jag gått på den där gatan upp och ned med min lilla kabinväska. Det var när jag gick makeup artist urbildningen och kånkade sminkväskan med mig i ett halvår.
Hur jag stått på den gatan utanför vår skola med en pilot jag träffade en period. Han kom dit uniformsklädd och tjejerna höll på att gå i taket, vår manliga sminklärare också!
Hur jag skyndat till tåget för att hinna hem och hämta barnen med kabinväskan bakom. Jag var ensamstående med barnen och varannan vecka var det stress.
Hur jag gick hand i hand där med Tony när vi gick på vår allra första dejt, på ”Underbar” som stället hette. Jag var så sjukt förälskad så jag höll på att gå av på mitten. Han gjorde mig så nervös och fnittrig minns jag och var det finaste jag visste. Ja, här kan man väl säga att piloten var rätt glömd…. Been there, done that, got the t-shirt. Typ så….
Usch, jag dumpade honom så fult. Jag bara slutade höra av mig, svarade inte när han ringde. Så fult och något jag skämdes väldigt länge för. Så gör man inte! Jag hade kunnat stått upp för att jag träffat en annan, piloten och jag var ju inte ihop eller hade lovat varann något.
En vecka innan jag gifte mig satt jag med tjejerna en kväll och tänkte att jag ringer honom och avslutar. Jag skämdes så över hur jag hade avslutat allt och behövde be on ursäkt. Haha…. typ 3 år senare. Jag kände att jag behövde få en annan form av avslut och höra att han var ok och berätta att jag skulle gifta mig. Han skrattade gott åt mig, sa att han förstod att jag hade blivit förälskad i ”rockers-killen” som jag berättat om för honom. Han gratulerade så gott.
Idag tror jag han är någon form av kitesurfer-proffs i Venezuela.
Tänk vilka vägar livet tar? Det är så mycket som tyder på att det var meningen att jag skulle träffa Tony. Det är alldeles för mycket som inte kan ske av en slump…. jag är övertygad om att han var meningen att bli min människa. ❤️
Tänk så många minnen en gata kan väcka till liv? Nu är det natti natti. Imorgon är det Lill-lördag.
Kram Nina
Så fint skrivet.Ja,alternativet hade ju varit att du varit en surfare i Sydamerika nu ha,ha.