FAN!

Läser du inlägget lite längre ned förstår du….

Nej men vet ni vad? Jag har nyss varit ute på en svinjobbig hälften jogg hälften promenad tur. Axeln gör svinont av att promenera, jogg inte  lika ont. Så det fick bli någon mellanhistoria.

Ärslet attackerade som vanligt ryggen gång på gång. Det är min riktlinje för att nu har det blivit lite mycket gotta en period. Ärslettacken kallar jag den. Låt mig förklara…. Det är när den blivit lite maffig sådär och studsar frenetiskt av att jag humpar runt i någon form av jogg. Sådär så det känns som den hamnar på ryggen.

I alla fall, jag kom hem. Stretchade och svettades floder. Så skönt efteråt även om axeln inte gillar mig just nu. Men så satte jag mig med min havregrynsgröt, banan, kanel och mjölk. Jo, jag behöver tänka nyttigt. Det håller inte längre. Men å andra sidan sa jag samma i måndags. Det höll till tisdag då jag åt 2 portioner rabarberpaj som du ska få recept på sedan. Jag är kass just nu. Sockerstinn och beroende. Vill bara äta gott. PMS:en lockar till choklad och drypande vaniljsås samtidigt som jag tuggar på ett chips.

Satte mig i alla fall för att scrolla igenom instagram. Tack och lov följer jag mycket bakinstagrams, inte så mycket dåligt samvete där inte. Men sedan började jag kika på utforskaren. Det är där det dyker upp bilder från konton som vänner följer osv. Hamnade på såna feelgood konton hela tiden. Alltså, träning, perfekta smoothies, nyttiga sallader, perfekt vita hem och så sjukt perfekta kroppar. Sneglade på mig själv i kylspegeln. Åh fifan…. Började leta efter normala kroppar. Mammakroppar liksom. 43 åringskroppar som inte tränat särskilt mycket. Hittade inte ett enda. Vet inte, kanske försökte jag bara hitta en likasinnad. En som vill komma i form. Men en som inte riktigt orkar, har lust, är motiverad, hinner osv. Ja förfan, ursäkterna är många! För det ÄR bara ursäkter. Jag har vänner som är närmare 50 och ser ut som egyptiska gudinnor! Kan dom kan jag….

Men det här inlägget är för er som är som jag just nu. NOLL motivation, känner sig inte särskilt sexig och tillfreds med sig själv, vill bara dra täcket över huvudet och äta rabarberpaj med massor av vaniljsås varje kväll. ORKAR-INTE!

Den här kallar jag sittande bilringen.

Den här kallar jag ruska bilringen.

Den här bilringen har varit min följeslagare i stort sett hela mitt vuxna liv. Den kom med barnen. Fick mitt första barn som 23 åring. För varje barn blev den lite större och lite slappare. Hade jag varit modigare och mer mån om att ”snajda” till mig så hade jag gjort en tummytuck. Fifan så snyggt det blir alltså. Man får en ny navel och hela kittet. De tre tatuerade stjärnorna på magen skulle säkert också svepas med. Muffen skulle rätas upp i givakt.

Pratade med några vänner för nån vecka sedan. Vi pratade just om muffen. Att den också blivit större, i takt med att bilringen blivit lite större. Som att tyngdlagen liksom pressar ned så att muffen också frodas på nåt jefla sätt. Ja jag fattar inte hur det går till men så är det. Sen skrattade vi så vi kissade på oss.

Fan, det är ju inte så många som ser ut sådär hörni! Sådär perfekta efter 3 ungar och sånt. Det krävs en jäkla massa timmar på gym, bra och nyttig mat, ett helt annat leverne för att se ut så. Men ändå sitter man där och stirrar in i kylspegeln och tänker att man är den enda som inte orkat ta tag i den där jävla bilringen! Instagram flöööödar av fantastiskt tränade kroppar, där 40-50 åringar ser ut som gudinnor! Tacka fan för att man tror att man är ensam, ensam om att ha hittat den där ursäkten. Ensam om att inte ha orkat ta tag i det också….som om livet inte har andra motgångar, massa oro, katastroftankar och saker att kämpa med liksom.

Men, i takt med att jag åldras så känner jag ju att den enda vägen för mig nu är att ta tag i det. Jag måste. Jag ska. Kroppen måste få hjälp att bli stärkt. Skälen MÅR ju bättre av motion och träning – så ÄR det ju. Med det kommer så mycket annat härligt…..har jag hört. De pratas om endorfiner som ger en sån kick så man vill tralla och hjula runt hela torget. Det skulle ju vara trevligt för jag har då inte haft nån sån lust på länge. Kanske på fyllan?  Sist jag fick såna endorfiner var väl när jag joggade de där 3 km i sträck. Jag var lila i fejset, hade blodsmak i munnen och hade ont på ett sjukt sätt i 2 veckor efteråt. Det här är inte ens överdrivet. Året var 2013 i alla fall.

Men tills att jag tar tag i det så bjuder jag på lite bilringar och frodiga muffar. Om du också sitter där nu och glor ned i en telefon med sämsta hållningen, gamnacke och bilringar som gömmer sig under tröjan och börjar få lite ont här och där så vill jag bara säga att du inte är ensam. Här är det ingen snart 44 åring med gudinnekropp som huserar. Här är det en tant med bilringar, slapp mage och en herrans massa annat slappt som talar om hur sanningen kan se ut!

Nu ska jag städa.

Ja, du satte väl inte kaffet i vrångstrupen nu?

Kanske har nyheten inte gått er obemärkt förbi tänker jag? Min bloggkollega och även vän Mirka & hennes man Peter ska skiljas. Jag som själv separerat har ju full förståelse för ATT man separerar och att det är något som många av oss gått igenom.

Det som nu är så inihelvetes trist är ju att många dömer dem. Dömer för att de har så många barn tillsammans och nu ska skiljas. Kommenterar, både ifrågasättande och hårda.

Strax innan Mirka valde att skriva ett inlägg om detta talades vi vid på telefonen. Kvällstidningarna hade fått nys om nyheten, de ringde och ville publicera. Mirka bad dom att vänta men kvällstidningar funkar ju inte riktigt så…. Mirka visste redan då att hon skulle få mycket skit på bloggen.

Det som gör mig så ledsen är att det ju faktiskt gör jäkligt ont att separera och skiljas ändå, utan dessa påhopp och åsikter. Ingen går ju in i en relation och förväntar sig att separera. Ingen skaffar 1,3 eller 13 barn och tänker att man nångång i framtiden ska separera!

Någon skrev att de borde hålla ihop för barnens skull. Man kan snabbt ställa sig frågan själv?

-”Skulle jag säga till mina barn att fortsätta leva tillsammans med sin partner för att hålla ihop sin relation för mina barnbarns skull?” 

Kan svara på den frågan på en millisekund. ALDRIG!

-”Skulle jag säga till min mamma och pappa att hålla ihop för vår skull även om kärleken mellan dom skulle vara slut?”

Svarar på det också på en millisekund! ALDRIG!

Jag har själv separerat. Det var vidrigt. Det var skrämmande. Det var ovisst och fasansfullt. Men JAG kunde inte leva i en kärlekslös relation. Självklart går ett förhållande upp och ned – men slutar man älska finns det inte mycket kvar att bygga på! En relation utan kärlek är som en brasa utan eld. Den dör…..den slocknar….till slut är man ett hårt skal, en bitter människa som inte fick älska eller bli älskad.

Idag vet jag att mina barn lever i en familj där kärlek finns och visas. Där man kan se en vuxenrelation som bygger på kärlek och respekt. Jag hoppas att de får med sig det i sina egna relationer.

Jag är säker på att Mirka och Peter kommer göra det bästa av den här separationen. De båda är fantastiska föräldrar som vill sina barn väl och låter barnen gå i första hand. Jag önskar att folk också väljer att tänka så och inte dömer. Det är så ledsamt att behöva skriva till någon man inte känner att den borde hålla ihop för barnens skull. Barnen vill väl ha lyckliga harmoniska föräldrar?

Längtar till jag får åka och hälsa på dessa härliga människor! I lööööve Mirkas ungar alltså, ett gäng helt fantastiska ungar! ❤️

Kan inte ni gå in på Mirkas blogg och skicka in lite kärlek, lite pepp och så istället. Jag är säker på att hon skulle bli glad! Hon fyller dessutom år idag.

Ps: Mirka är medveten om detta inlägg!