Halloj!

Nu har jag påbörjat det här inlägget i flera timmar, varje gång har något annat kommit emellan. Men nu ska jag banne mig skriva.

Godmorgon på er! Eller morgon var att ta i, jag har varit vaken sen halv 3 så nu är det typ snart eftermiddag för mig. (Emoij med stora ögon!)

Jag har tittat på OCH spelat FIFA mot Milo. Jag gjorde mitt första mål idag och skrek så högt så Milo blev lomhörd. Inte alls meningen. Men jag blev så inihelskottas glad alltså. Haha….förlorade sista matchen med 3-1 vilket ju är superbra för att vara jag.

Som ni ser har jag morgonfrilla upp till taket typ. Orkar inte bry mig ens när jag skulle ta bild. Vi ska på bio senare så innan dess ska jag faktiskt duscha och tvätta håret så jag blir som folk.

Milo har också hunnit prova att få plats i ett av våra fönster i sovrummet. Det fick han. Ja, så att såhär har vi fördrivit dagen idag. 🙂

I eftermiddag ska Milo åka med Thedde och en annan familj till Kokpunkten i Västerås. Ett badhus med extra allt kan man säga.

Nu måste ni ge mig lite pepp förstår ni. Jag är ju orolig redan från start, ja faktiskt som person. Mitt alterego är ORO. Suck. Well well, nu när jag har PMS är det som att boosta på den där oron. Det är som att den mätaren slår i taket liksom. Hela min kropp säger oro om hela grejen. Men logiken säger att så kan man ju inte leva. Milo är så glad så han ler med hela aniktet när vi pratar om att han ska åka med Thedde dit. Han tycker ju det ska bli ”överförskoj” liksom. Helst av allt vill jag bara säga ”Nej, du får inte åka!” Men så kan jag ju inte vara bara….

Det känns som den här skadan i Milos hals i förra veckan har rivit upp en massa hos mig. Just det där otäcka samtalet som sveper undan benen under en. Som om barnens alla skador liksom bubblade upp till ytan och jag blev jätteorolig för allt igen. Thedde har åkt ambulans ett par ggr med skador i nacken från fotbollen, Elliot har trillat ned från en klätterställning som 5 åring och fått hjärnskakning och bruten arm….han har också ramlat i badkaret och fått sy hela ögonbrynet (fast vi hade halkmatta).

När jag tänker att det finns modiga mammor som släpper iväg sina barn på en utlandsresa med mormor och morfar får jag nästan svårt att andas. Hur klarar man det? Hönsmamma upphöjt i 147.000 liksom. Ändå kan jag inte hjälpa hur jag känner. Kontrollbehovet är för starkt. Inte alls för att jag tror att jag gör det bättre, bara att jag inte är där och kan kontrollera det.

Jag är fullt medveten om det, men vid PMS är det som känslorna skenar och blir så starka. Okontrollerat liksom. Jag är så rädd om mina barn, så oerhört så jag ibland får lite panik. Dom måste ju få lära sig leva. Inget barn lever ju under sin mammas vingar för all framtid.

Men om du är en modig mamma eller pappa får du gärna peppa mig i hur du försöker tänka. Sånt tas tacksamt emot!