Då är vi på väg….
….någon är taggad! Han som sovit som en kratta. Han som ville spela X-Box inatt. Vi får se hur pigg han är ikväll. 😉
Härligt att lyssna på kompisarna när dom sitter och pratar. Dom trivs ihop dom här två. Så fint med en fin vän när man är 7 år. ❤️
När man börjar gråta till eftertexteterna av ”Jul med Ernst”….
….ja då får man väl kallas lite överdrivet känslig va? Såg inte programmet i Torsdags men nu här i sängvärmen har jag äntligen sett det. När Ernst satt där ute i lilla inglasade gårdshuset och önskade God Jul så började tårarna trilla. Han sa det så fint på nåt sätt. Att man skulle vara rädd om varandra och komma samman. Att året som gått varit fyllt av ilska, kyla och hemskheter. Då kan det kännas än mer viktigt.
Nu utgår jag bara ifrån mig själv. Och nu kommer jag bara skriva rakt ifrån hjärtat. Jag kände att jag behövde stanna till. Vara lite eftertänksam och fundera lite….
Först och främst har natten varit, well…hur ska jag säga….inte en av de bästa. Milo köpte igår, för egna pengar, 2 nya gubbar till sitt X-Box spel. Eftersom man sedan blev tvungen att ladda hem något speciellt (fråga mig inte – är helt talanglös när det kommer till det tekniska kring sånt) så hann Milo somna innan det var klart. Kl 1 inatt vaknade han och ville spela. Det blev ju ett FETT nej på det. Kl 5 lyckades jag till slut få honom att somna om. Nog för att han är envis, men jag är tammefasen än mer envis och gav mig inte!
”Du får spela efter att du somnat om, somnar du inte om får du inte spela” sa jag.
”Inte på hela dagen” frågade Milo.
”Inte på hela dagen” svarade jag.
Alltså, här fick jag stålsätta mig som h-et! Jag var dödstrött, tokförkyld, hostar så jag kissar i brallan liksom….och så vill ungen spela X-Box mitt i natten. NÄMEN du hör ju själv? Det viktiga var att jag vann kampen. Kommer det att inträffa någon mer gång så kommer den lille fisen veta att morsan lajjar man inte med. Det är bara till att somna om för hon ger sig inte….
Tack och lov så lyckades jag sova räv lite mellan varven när han försökte somna om. Tony har också vaknat mellan varven men ni vet ju att han har en bättre förmåga att sova än vad jag har. MORR (S Å jäkla avis på den förmågan). Nä, men så helt vaken har jag inte varit. Dock skulle jag ljuga om jag sa att jag var pigg. 🙂
Mer då?
Jo, jag kom på en sak. Jag kom på att jag i flera år, helst efter jag fick barn…. Alltid känt mig lite. Hur fasen ska jag förklara det här så ni förstår? Jo men som att man inte lyckats ”Jula” till det tillräckligt. Jag har varje år drabbats av en känsla av att jag inte julpyntat tillräckligt, eller inte tillräckligt fint. Att jag inte lyssnat tillräckligt på julmusik. Inte bakat rätt saker, eller tillräckligt juliga saker. Att jag inte haft ett endaste Julmingel hemma fast jag älskar sånt. Att jag inte tänt ljuset på farstutrappan tillräckligt. Att jag inte hunnit glöggmys med mina stora barn, eller strosat i gamla stan som jag lovade en av dom. Att jag inte pysslat nog. Att jag inte har tillräckligt städat. Att jag inte ätit tillräckligt med julbord.
Ja men du fattar va? En sån sjuk prestationsångest! Varje år swischar december förbi och allt man planerar och skulle vilja hinna göra går i stöpet. I fredags – när rösten försvann och jag stod i morgonrocken på köksgolvet med rinnande ögon så tittade jag på Tony och ba:
”Jag är så inihelvetes stressad – för jag har inte hunnit med nånting!!!!!!”
Min prestationsångest har gjort, nu när jag tänker efter, att jag varje år suttit där och känt att jag inte hunnit med nånting. Fast jag gjort och hunnit massor kanske. Men det har inte känts så. Oftast har jag halvt jobbat ihjäl mig med tillverkning dessutom och suttit där med en gråtklump i halsen och känt mig som ett urskitet päron på julafton.
Men nu inser jag att allt alltid handlat om prestationsångest. Antagligen för att jag älskar julen så mycket. Min kärlek till julen har gjort att jag typ velat för mycket. Haft för höga förväntningar. Visualiserat en ”freaki’n” Disneyjul som inte ens finns.
Bara att Milo blev sjuk, sen att jag blev det….ja bara det gör ju att saker inte blir som man tänkt sig. Det skiter sig helt enkelt! Tony tittade på mig när jag stod där med håret på skaft och förtvivlat berättade att jag var stressad:
”Nina, lägg ner! Skit i allt! Julen kommer ändå och det kommer bli skitbra ändå. Du hinner och orkar det du klarar av – resten skiter vi i. Du måste sätta en gräns”.
Det här stannade kvar hos mig lite. Vad ska jag göra liksom? Jag kan inte backa bandet. Dagarna har gått. Sen undrar jag vad som är viktigt? Är det att ha ljuset tänt på trappan eller att få vara med dom jag älskar? När jag skriver det till dig inser jag ju hur dumt allting är. Hur banala saker jag stressar över. Hur lite allt sånt egentligen betyder! Jag kan ju älska julen ändå! Ernst hade så rätt! Nu förstår jag varför jag började gråta.
Det viktiga är att komma samman! ❤️
Tack Ernst, jag ska släppa min prestationsångest här och nu. Jag ska låta min själ och mitt hjärta älska julen utan några som helst krav på mig själv eller hur det ”borde” eller ”ska” vara. Det där är ändå bara mina egna påhittade saker. Mina egna krav på mig själv. Ingen förväntar sig något av mig, det är det bara jag som gör.
Tack för att jag får skriva av mig till dig bloggvän, tack för att du orkar läsa, tack för att jag får chansen att inse saker här i vårt forum. Viktiga saker som kanske gör mig till en lugnare och mer harmonisk människa! ❤️
Kärlek // Nina❤️
Halloj!
Krax krax krax! Holy HELL hörni. Jag har typ hostat sönder en magmuskel. Hmmm, först blir jag ju nästan smickrad över att jag tammefasen ens hade några. Men sen kan jag berätta att smärtan vid hostningarna gör att jag önskade att jag inte hade några alls.
Nä, usch…. Idag när jag var och gjorde fransarna började det kännas som jag hade en torr fläck i halsen. Sån där som irriterar, det visade sig vara så hostan började på allvar.
Just tvättat av mig sminket, smort in mig och lagt mig under täcket här i soffan. Kollar på Hellenius hörna med 25 års firandet av TV4. Riktigt underhållande.
Vi brassade till Erikslund för vår julklappsshopping. Började med att äta. Milo ville ha pizza men smaskade i sig mitt friterade. Det blev pizza också, på lördagar får man välja vad man vill.
Det är så kul för jag träffar ofta läsare på Erikslund. Förra gången jag var där träffade jag en tjej ifrån Hallstahammar. Denna gången var det en tjej som jobbade i en av smyckesbutikerna. Hon älskade mitt långpannebröd. Härligt när bi presterar er som sagt!
Jo men sen hann vi ju med det där lajjandet också. Vi hann med fika. Sen hann vi ju för fasen med att köpa A L L A julklappar. Så härligt!
Såhär glada och lättade var vi när vi insåg att vi slagit rekord. 5 dgr kvar till julafton och vi är finished. I can’t believe it! Så skönt!!!
Nä, nu måste jag nog knoppa in här. Jag är fortfarande vaken liksom….också lite rekord. Imorgon har Milo kalas på Andys Lekland. Han är fetladdad. Några var det som inte kunde och idag blev en till sjuk men 7 stycken blir dom imorgon. Så kul, Andys är så GRYMT så killarna kommer få en toppen eftermiddag imorgon.
Hoppas du har en mysig lördagkväll! ❤️
Godmorgon!
En liten konversation vi hade här alldeles nyss… Det var nämligen så att Milo tjatade sådär som en sjuåring kan göra. Om att han ville ha telefonen (vi skulle äta frukost och här hemma är telefoner bannlysta då), om att han ville ditt och datt. På reklamen på TV:n fick man plötsligt se en liten pojke med jultomteskägg. Väldigt verklighetstroget om du frågar mig.
Jag: ”Milo, om du fortsätter att tjata så kommer du få sånt där jultomteskägg som den där lilla pojken på reklamen hade”.
Jag vet, skitelakt men ibland ruttnar jag på tjat….
Milo såg alldeles förskräckt ut. Innerst inne visste han säkert att det inte går, men eftersom det såg så verklighetstroget ut så tvivlade han nog lite.
Milo: ”Då klipper jag bara bort det”.
Jag: ”Men det går inte förstår du, det växer bara tillbaka igen. Direkt!
Här funderade han en stund.
Milo: ”Men, jag har ju tjatat förut….och då kom det inget skägg!”
Här blev jag så full i skratt så jag fick avslöja mitt skojande. Vi skrattade gott tillsammans och det var då jag tog bilden här ovan. Tjat är något som kan få mina trötta mammaöron att totalt falla ur….det är det jobbigaste jag vet att lyssna på. Till en början kör jag något pedagogiskt surr och försöker förklara, men när det fortsätter så får jag dåndimpen. Då är det bra å få dra till med ett sånt där skönt hot om att man får skägg om man tjatar…. Nu tjatar han inte längre här. 🙂
Jaha, idag ska jag göra nya fransar. Jag har världens bästa franstjej! ❤️ Rösten är till viss del tillbaka i alla fall så jag kan göra mig förstådd. Sen blir det till att ånga runt på julklappsshopping. Vi ska ha barnis eftersom julklappar till den skäggiga tjataren ska inhandlas. 🙂 😉
Nu ska jag fortsätta med bestyren här hemma, har städat plockat hela morgonen här. Men vi hörs sen igen! ❤️
Kolla bara hur mycket Tony har tjatat!!!
Halloj!
Jag har tagit min obefintliga röst och gett mig av mot Västerås. Lämnade Milo på skolan och brassade hit. Nu några effektiva timmar sen hem igen. Är lite svettig och så men känner mig bättre idag. SKÖNT!
Hörs sen igen! ❤️