Hohoooo…..någon vaken? Klockan är nämligen 04.50 när jag påbörjar detta inlägg.

Denna natt har varit så märklig. Jag somnade tidigt igår kväll, vaknade vid 1. Hade svårt att somna om, somnade till slut om men vaknade vid halv 3 av värsta sortens mardröm. Jag vill börja gråta nu när jag tänker på det. Hela dagen kommer nog att bli lite märklig och obehaglig, det brukar bli så när jag drömmer sånt här. 🙁

Usch, i drömmen skulle jag hjälpa någon främling till en bil. Den här människan kunde inte gå ordentligt varpå hon stödde sig mot mig. Där kom vi gående när jag plötsligt hör Milo gråta. Jag ser att han ligger på gatan och är blodig i ansiktet. Han är inlindad i nån filt. Jag bara släpper den här personen jag håller och rusar fram till honom.

Usch, nu börjar jag gråta. Han har en stor jättekniv inkörd i munnen. Han bara gråter och gråter. I ren reflex sliter jag ut kniven och i samma sekund får jag tanken att jag säkert inte skulle dra ut den och att Tony var och hämtade hjälp. Sakta ser jag hur han dör framför mig…. Åh, usch….här vaknar jag av att jag hyperventilerar i panik. Jag är så skärrad när jag vaknar så jag vet knappt var jag är. Det tog lång tid att återhämta sig kan jag säga.

Detta är säkert mardrömmar efter allt som hänt och all sorg som bearbetas såhär. Mina största fasor bearbetas liksom….

Nu vaknade han precis här och jag fick krama om honom…ordentligt. ❤️ Åh vad skönt det var!

————————————

Men nu till något mycket gladare och härligare!

Elliot som faktiskt var min minsting i 10 hela år innan lillebror kom, kommer alltid vara lite minsting också. Även om jag tror att han kommer bli den längsta av mina barn. Han har ärvt min pappas sidas gener, där är alla långa och gängliga. Jag tappade själv den genen med mina 160 cm men lyckades överföra den på ett av mina barn. 😉 Elliot har alltid varit väldigt lika min pappa.

Elliot har blivit en ung man med hjärtat på rätta stället. Han har haft det tufft genom åren, blivit retad och utsatt om vartannat. Det har varit en utmaning som mamma kan jag lova. Många tårar har runnit och frustrationen har inte vetat sina gränser. Jag har dragit nävar i bordet på skolan, jag har tagit ur honom ur skolan, jag har känt mig uppgiven och ledsen. Men någonstans har Elliot och jag byggt upp en tajt relation med tillit och respekt. Där jag känner av honom rätt snabbt, där jag är en av de han kan öppna sig för och berätta hur det verkligen känns. Tillsammans har vi byggt målbilder när det känts som tuffast, jag har försökt coacha honom att få tillbaka sin självkänsla. Inspirerat honom att fortsätta vara sig själv, no matter what!

Idag är han hårdhudad och stark. Mycket starkare än många andra. Han har fått mogna fortare på nåt sätt, för utsatthet gör att man kommer sig själv väldigt nära. Man kan inte vila sin person på en annan. Han har alltid haft kompisar, det är inte det. Men många har tagit honom förgivet, på sina villkor osv. Sånt tär ju…sen att bli retad för den sporten man älskar är inte heller kul. 🙁

Jag är så stolt över min pojke! En fin pojke är han, ända in i hjärtat. Men en bestämd pojke! Det har vilat utegångsförbud och stenhårda regler över honom också så det är inget mer annorlunda över honom än något annat barn. 🙂 Han kan reta gallfeber på mig så jag blir knäpp. 😉

I slutändan är våra barn det bästa vi har. Kärleken vet inga gränser! Man dör för dom! Elliot är omtänksam, rolig, snäll och varm som person. Han vill alltid väl och har starka målbilder i livet. Han är kramig och säger ”Puss jag älskar dig” varje gång han lägger på luren. Sluta aldrig med det är du snäll?! ❤️ En pojke att vara mycket stolt över.

Jag älskar dig ifrån djupet av mitt hjärta mitt mellanbarn! Tack för att just jag får vara din mamma. Du har lärt mig så mycket om livet och du kommer lära mig mycket mer, det vet jag!

Grattis till dina 17 år! ❤️