Godmorgon!

Torsdag redan, hur snabbt kan det liksom gå? Trodde jag hade all världens tid på mig att packa och förbereda till helgen, men nu är det ju redan torsdag. På lördag åker vi nämligen på kryssning. Vi blev tillfrågade om att följa med Tonys bror, sambo och massa andra par. Tror att vi är typ 6 par som ska åka. Spontant nog tackade vi ja och det löste sig superfint med barnis. Tonys föräldrar ska ha Milo. Milo är eld och lågor och räknar ner dagar när han ska få åka till farmor och farfar och vara där själv som han säger. Snacka om att vi är ”blessed” när det kommer till det där alltså. I morse satte han sig upp i sängen sekunden efter han vaknat och utbrast:

”Mamma, nu är det bara 2 dagar kvar till jag ska till farmor och farfar!” 

Härligt ju! Jag minns t ex hur det var med mina stora barn som i omgångar absolut inte ville bli lämnade och grät floder just vid lämningstillfället. Fifan som jag ångrade att jag tackat ja till diverse fester m.m. när det blev sådär. Minns speciellt en gång när vi lämnade barnen ute på ön där Magnus föräldrar har en stuga. Elliot gallskrek i båten medan han satt med båda händerna utsträckta emot oss, Thedde som var storebror satt bredvid och försökte trösta sin lillebror medan han själv försökte hålla sig för gråt. Ämen fifaaaaaan alltså säger ja. Hur vidrigt?! Så fruktansvärt. Dock så hade de hur kul som helst när de väl kom ut på ön och lekte järnet, så när vi ringde hade det gått toppen och gråten hade tystnat redan innan de nått bryggan. Många var gångerna då jag grät för att jag lämnat dom. Hur kunde jag vara en sån hemsk mamma?!

Elliot var t ex så otroligt ledsen varje gång jag lämnade honom hos dagmamman. Han grät och höll i mig i hallen, att då ta hans små händer och ta loss dom ifrån mig skar sönder mitt hjärta. Nästan varje morgon grät jag. Det tog mig 6 veckor att skola in honom hos dagmamman då han var så otroligt ledsen. Elliot var ett galet mammigt barn. Den enda han skulle ha var mig. Jag minns när jag åkte och tränade innebandy första gången efter förlossning och läkning. Jag hade pumpat bröstmjölk hela frysen full för att vara säker på att de klarade sig.

Det var ju fantastiskt att få åka och vara social och träna lite med tjejerna….det var som att jag återfick mitt eget liv. Jag hade ju funkat som mjölk-ko under lång period och gjorde nog inte annat än var hemma, ammade och umgicks med mina barn. Dessutom föddes barnen ganska så tätt så graviditet och amning kändes bara som de avlöst varandra. Elliot hade gallskrikit hela tiden då jag var borta. Jag bröt nästan ihop och sa att jag skulle skita i träningen och allt vad innebandy hette fr o m nu. Vi låg i division 2 vilket är ganska så högt, jag var dessutom målvakt så träningarna var viktiga för att hänga med. Men jag var beredd att uppoffra det för jag stod inte ut med tanken att han inte fick vara med mig när han ville.

Någonstans där så kom vi ändå överens om att jag skulle fortsätta, vi intalade oss att det nog var bra för mig att få frigöra mig korta stunder…..vilket det var. Men fan vilket dåligt samvete jag tampades med samtidigt som jag njöt av att bara få vara Nina den 1,5 timman som jag var borta. Jag minns att jag bytte om hemma för att spara tid, kastade mig ut i bilen och bytte bara skor när jag kom fram. Sen var det likadant efter träningen, snabbt snabbt ut i bilen och åka hem till bebis.

Usch, jag minns verkligen hur jobbigt allt detta var. Man tampades med dåligt samvete och suget att få träna och komma hemifrån om vartannat. Det är tufft att bli mamma, det minns jag. Riktigt tufft. Det dåliga samvetet kom liksom som ett brev på posten i samma sekund som man födde sitt första barn. Känslan av att inte riktigt räcka till och vara en bra mamma, man ville ju fortfarande ha sitt eget liv och göra saker men det var ständigt med det dåliga samvetet. På något sätt lärde man sig sen att leva med ett dåligt samvete samtidigt som man insåg att man ju behövde ha lite egentid för att orka med. Hade man inte fått andas lite så hade man ju tyckt att det var ännu jobbigare tänker jag. Jag fortsatte träna och såg de stunderna som något otroigt värdefullt. Att träffa tjejerna, träna och bara få vara ifred en stund gjorde underverket för själen.

Om du har barn, känner du igen dig?