Godmorgon!
Har ni sovit gott? Jag har sovit ok….dock lite oroligt. Jag vet att några av er inte gillar att läsa när jag skriver om ångest. Gör du inte det så kan du hoppa över detta inlägg.
Milo hade en fästing på sig igår och det innebär ångest upphöjt i 100 för min del. Vi stod på Erikslund och väntade på Tony igår eftermiddag när jag smekte honom över ryggen innanför hans tröja och märkte en liten miniprick. Trodde först det var en liten leverfläck tills jag fick tag i den. Iiiiih, fick såklart panik att få bort den och den var dessutom miniliten. Vi kollar honom varje kväll som tur är och Tony nattade honom natten innan och är 100% säker på att den inte satt då. Så den hade som tur är inte hunnit sitta så länge, vilket är bra för att eliminera risken för borrelia. TBE skiten är han inte vaccinerad för ännu då vi skulle göra det inför nästa sommar bestämde vi efter att jag fick en fästing. Trodde helt ärligt att fästingtiden var förbi men fan heller. 🙁
För dig som inte lider av ångest och hypokondri kanske detta kan vara galet svårt att förstå, men för mig blir det ångest och oro direkt, har ju dessutom precis gått igenom den skiten själv. Jag har läst allt om fästingar och även träffat en läkare och pratat om det så jag är alldeles för bra påläst. Det är också väldigt vanligt bland hypkondriker, är du en själv vet du vad jag talar om! :/ Så nu får vi avvakta och se hur det blir med fästingbettet.
Jag och Tony är så otroligt olika när det kommer till sånt här. Tony tänker aldrig att något hemskt ska hända, han skulle t ex aldrig tänka att Milo skulle drabbas av något av detta fästingbett, aldrig. Han skulle ta det sen om det nu skulle bli så. Tänk om jag fick vara så? Tänk om min oro kunde komma sen istället om det nu skulle bli nåt. Så som majoriteten av er som läser min blogg säkerligen skulle reagera? Är så trött på oro så ni anar inte, ibland vill jag kräkas på mig själv och min hjärna helt ärligt. Typ stänga av mig själv med en stor slägga som tog bort alla tankar och oro som faktiskt huserar runt där i skallen. Fifan alltså!
Jag har ju nyligen också fått veta att jag lider av en ganska svår brist av östrogen, det fick jag veta när jag besökte gyn senast. Att lida av brist på ett så viktigt hormon är ödeläggande för en oroligt lagd människa som jag är. Östrogenbrist ger nämligen oro, rädslor, och depression för att nämna några symtom. Jag ska den 1:a oktober få en konsultation med Mina symtom de senaste åren:
Sömnsvårigheter (sovit som en stock tidigare)
Pirrningar och domningar i kroppen.
Massor med ångest, rädsla och oro
Mag/tarm besvär, reflux och magkatarr, IBS (alltid haft plåtmage tidigare)
Urnivägsinfektioner
Järnbrist, magnesiumbrist
Ont i äggledarna
Bäcken och ryggproblem
Torr och fnöskig hud
Torra slemhinnor
Torra ögon
Spänningshuvudvärk
Oförklarlig värk i kroppen
Stora spänningar i nacke, axlar, rygg
Ont i lederna
Konstiga allergier som poppat upp
Torr och tunn hud
Hjärtklappning
Trötthet
Orkeslöshet
Sämre minne
Östrogenbrist
Galen PMS
Muskelryckningar
Sus i öronen
Muffinsmage
Svårt att gå ned i vikt
Detta är en del av mina besvär. Anledningen till att jag vill skriva om detta är att upplysa andra. OM du är som mig och känner igen dig så kanske det finns en naturlig förklaring till det. Jag har ju sökt hjälp för en del av mina besvär, långt ifrån alla dock. Det finns inget som tyder på nåt har jag fått till svar. Men ni vet, man bara känner sig helt av banan och det finns ingen förklaring känsla. Det har varit oerhört jobbigt detta mellan varven och min hypokondri har skenat all världens väg.
Jag kommer självklart skriva mer om detta för er när jag vet mer. Just nu är jag helt novis känns det som. Det ska bli väldigt spännande med konsultationen med Mia och någonstans hoppas jag såklart att mitt liv kanske kommer att bli annorlunda om jag får balans på mina hormoner.
Nu ska jag skriva ett inlägg om begravningen vi var på igår. ♥
