Här har just kvällen börjat….

….å jag slås av hur lycklig jag är i det jag har nu. Hur jag längtar till kvällarna då vi alla samlas i soffan och myser framför TV:n. Det fanns en tid då kvällarna mest kändes jobbiga. I min förra relation. Det var mest tyst mellan oss. Ouppklarade diskussioner som hade tystats av vår orkeslöshet att ta tag i det. Vi bara var. En form av ”föräldraföretag”. Vi jobbade, betalade räkningarna och skötte barnen. Ett ”föräldraföretag” utan den genuina kärleken och död passion.

En dag stod jag ensam i en liten tvåa där vardagsrummet förvandlats till ett kombinerat lekrum. Jag var så jäkla ensam – de veckor som fungerade var de då barnen var hos mig. De veckor de inte var där fungerade jag knappt. Jag åt inte, sov inte….fungerade som en maskin. Levde på cigg och kaffe. Ibland önskar jag att bloggen funnits då, det hade varit skönt att ha fått skriva av sig. Jag minns att jag sov i soffan för sängen var så tom.  Kvällarna kändes hemska då mörkret kom med ångest. Det var som en gas som som inslöt mig med ångest som gjorde det jobbigt att andas. Kvällarna kände jag mig som mest misslyckad. Ensam. Jag visste att mina små säkert just duschat och hoppat i sina pyjamaser. Kanske läste de någon saga, en myslampa var tänd i de där fönstren som jag bara älskade i mitt föredetta hus. Det huset jag älskade ända ifrån hjärteroten. De huset jag lämnade. Jag visste att de snart skulle somna, utan att jag fick krama dom. Eller känna deras nyduschade doft. Eller känna deras mjuka fötter och knubbiga händer mot mig strax innan de somnade djupt. Jag satt i mina vita klippansoffor och kräktes på mitt liv. Vad fan hade jag gjort? Hur fan kunde jag självmant välja detta helvete? Jag måste ha varit lobotomerade eller bara jävligt egoistisk! Vad spelade roll nu längre? Nu när jag inte längre fick välja att tillbringa tiden med mina barn? Var det så viktigt med mina känslor egentligen? Alltså – dessa tankar åt upp mig inifrån. För någonstans visste jag att jag hade gjort rätt. Att lyckan kanske kunde finnas i något annat – för där jag var….var jag inte lycklig!

Inte visste jag då att ytterligare ett barn skulle välsignas mig. En liten pojke till. Jag var så långt ifrån tanken att ett barn till skulle komma till mig så det kan jämföras med storleken av universum… hur stor nu den är? Jag var så långt ifrån tanken att jag överhuvudtaget mer skulle känna lycka. Kunde man det mer när man just valt bort hälften av ens barns liv….?? Nä va? Jag blev rätt destruktiv, dejtade killar som inte fick mig att känna nåt alls. Jag bara dejtade för att få ett uns av bekräftelse. Ett uns av något som gjorde att jag glömde allt det som faktiskt tuggade sönder mig inombords. Den dagen Tony kom in i mitt liv på allvar tändes ett hopp för ljus, för lycka, för känslan av att våga hoppas igen. Inte visste jag att han skulle vara mannen i mitt liv, att han skulle ge mig en till liten pojke och få mig att känna kärlek, trygghet och glädje. Att leva utan sina barn varannan vecka vänjde jag mig aldrig vid. Däremot så gick tiden, tiden gjorde så att barnen växte och gav mig bekräftelesen av att det jag och deras pappa gjort var helt rätt. När de växte upp blev det äntligen lite lättare. De kom och gick som de ville. Man fick bonustid på pappaveckan samtidigt som en liten lillebror föddes i familjen. Vår lilla solstråle som band samma denna stjärnfamilj på riktigt. Lyckan återkom och tillät mig känna den ännu en gång……

Just nu kämpar min kära bloggkollega Vimmelmamman med sinn separation och lite av mina sår rivs upp. Jag vet exakt vad hon känner. Hur hon kämpar och känner sig tom. Jag önskar dig all styrka Lotta, du kommer att gå hel även ur detta. Men det är tufft nu. Låt det vara det. Det kommer att ljusna där framme, jag kan nästintill lova dig det! ♥