Jag är så glad för den här bloggen….
…..självklart finns det stunder då jag har mina funderingar om dens vara eller icke vara. Helt normalt tror jag då man drivit något tillräckligt länge och lagt en stor del av ens liv på den. Sedan ”outar” man ju mycket av sitt liv här, jag har ju själv valt att driva en sådan blogg. Sen att jag själv väljer vad det är jag egentligen outar såklart. En del ämnen kräver eftertanke, en del funderar jag knappt över medan andra saker i mitt liv förblir hemliga för er. Det är också så att man ibland känner sig som apan som alla känner men apan känner ingen. 🙂 Att min blogg skulle bli så stor som den blivit, ja det hade man väl ingen aning om när man började för sådär en 11 år sedan. Igår hade jag över 11.000 träffar här inne! Så många gånger har det klickats in på den här bloggen, bara igår. Är det inte helt galet? Idag sken en tjej upp på fiket vi var på när hon såg mig. Hon klappade mig på armen och sa ”Hej, tack för din härliga blogg”. Jag blir så genuint glad när ni kommer fram och säger hej. Där fanns plötsligt ett ansikte på någon som är en av oss härinne. Nu vet jag hur ett till ansikte ser ut som läser mina rader. Det är också min ”betalning”, att ni säger hej. Då är jag inte längre apan…..
.
.
Idag har varit en dag av eftertanke. Tsunamikatastrofen var 10 år sedan och lediga dagar tycker jag att man får väldigt mycket tid att tänka och landa. Helst efter hektiska perioder i livet. Jag är ju också en extremt känslig människa som bara suuuuger i mig av det som färgat denna dag. Det är både på gott och ont. Önskar jag var lite mer ”kall” ibland. Stängde av….men , jag kan inte för jag vet inte riktigt hur man gör?
.
.
Läs ovan! Läs och begrunda. Detta är en väg att gå om man vill lära sig att älska sig själv på riktigt. En väg jag själv startade för ett par år sen och fortfarande är på. Jag började säga ifrån, att värdesätta det jag tyckte och tänkte. Att inte alltid nonchalera mina egna känslor t ex eller att jag bara inte hade tid. Jag slog knut på mig själv och såg till att ta mig tid. Istället fick min tid och saker jag planerat stå tillbaka för att jag skulle tillmötesgå. Jag har alltid haft en förmåga att göra så som jag tror att alla vill att jag ska göra. Har någon visat missnöje har jag rantat runt som katten kring het gröt för att ”pleasa”. Har en vän varit sur så har jag klurat mig sönder och samman och undrat vad jag gjort. Jag har varit som en liten Nina utan självkänsla i många avseenden. Sprungit ifrån mina egna känslor, stängt av ångest och bara mosat på. 2013 tog jag tag i det. Rotade runt i mitt inre. Skittufft, verkligen skittufft har det varit. Man kan säga att jag var trasigare än jag trott. Idag, snart två år senare börjar jag så smått att hitta vägen. Ut ur ångest. Ut ur hypokondri. Ut ur min förmåga att stänga av. Jag har istället sagt till mig själv att det är ok att må dåligt. Det är ok att säga ifrån om någon gör sig rolig på din bekostnad. Eller är elak. Eller utnyttjar dig. Eller beter sig illa. Jag har dragit mig tillbaka i många avseenden. Blivit mer återhållsam och spar på min energi. Tar avstånd från det som tar min energi. Att jag sen står och är konferencier för 300 personer bekommer mig inte alls, det är då jag brinner och oftast levererar. Jag älskar det. Men jag kan helt ärligt säga att det tagit tid, det har varit jobbigt och jag är långt ifrån klar. Men jag är på väg. Jag har slutat försöka ändra människor och istället acceptera dom som dom är, gillar jag det inte tar jag ett steg tillbaka istället. För att JAG väljer att göra det. Jag kan inte slå mitt huvud blodigt in i en hård vägg och tro att väggen ska mjukna. Man får ro i själen av att acceptera människor som dom är. Det du tycker är rätt och riktigt är kanske inte andras värderingar av rätt och riktigt, men du har ett val. Du kan välja bort den människan, eller låta den människan vara i ditt liv så mycket som du vill att den ska vara där. DITT val!
.
.
Jag är 100 ggr starkare idag än i januari 2013. Jag vet att jag kan bli 1000 ggr starkare men jag är inte riktigt där än. Jag faller tillbaka ibland men har blivit duktig att hitta vägen tillbaka. Men svackor, det har jag. Skulle ljuga om jag sa att jag inte hade det. Men, jag är bara människa. En med massa ångest, oro och sorger, precis som alla andra. Men jag har valt att ta tag i det. Att sträva efter att få ro i min själ. Att hushålla med min energi. Att omge mig med människor som ger mig nåt och som är värda min energi. Att inte vara rädd för ångest men att försöka hitta mer tid utan ångest. Man är ok som man är. Man gör så gott man kan.
.
Återigen blev det ett inlägg där jag bara skriver av mig. Jag hoppas att jag kan hjälpa och inspirera någon annan som känner igen sig i livet som orolig, ångestfylld och sorgsen. Du är den enda människan som kan hjälpa Dig själv. Men då måste du ta tag i det…..men det är den finaste investeringen du kan göra för dig själv. DU har fått DITT liv för att DU ska leva det åt DIG själv, ingen annan.
All kärlek! ❤️
