Tidig morgon!

Milo och jag vaknade kl 4 här på morgonen. Whooop whoooop! 🙂 Den här bloggen ska snart återgå till det normala igen men jag vill prata lite mer om hypokondri. Jag vaknade tidigt här och har läst igenom era kommentarer här, på instagram (ninahermansen1), på Malou Efter Tio:s facebooksida och på min Facebooksida om mitt medverkande i Malou – Efter Tio. TACK! ❤️ Alla sååååå positiva!!

.

Självklart så är det både en och två ggr man tänker efter innan man ställer upp på en sån här grej, som att vara med i TV. Vill man bli hela Sveriges hypokondriker? Trots allt är det ju väldigt många som tittar på TV och som följer det här programmet. När frågan kom så tänkte jag såklart efter men min målbild har alltid varit att komma till Malou’s soffa. Faktiskt! Att nå ut till många på en gång är ett av mina mål i uppbyggnaden av hypokondriförbundet. Inte bara min blogg som läses av tusentals utan även dom som inte gör det. Därför var Malou perfekt! Nu är det bara Nyhetsmorgon och lite andra program kvar. 😉 Idag ska nyhetsmorgons egna läkare vara med och prata om hypokondri. Det skulle varit jag (fick frågan av dom) men eftersom jag var med i Malou igår så gick det inte. SYND!

.

Man ska komma ihåg att jag aldrig hade fixat detta när jag var som sämst i min hypokondri. Anledningen till att jag klarar av detta nu och orkar driva det här är för att jag kommit ut på andra sidan nu. Jag har fått distans till hypokondrin och lärt mig att tygla ”hypokondrimonstret” i mig. Jag kan fortfarande ha dåliga dagar men jag är inte i det svarta avgrundshålet då som det handlade om förr. Det är därför dags att börja hjälpa andra att tygla sitt ”hypokondrimonster”. Mitt ”kall” är att få människor att inse att det är hypokondri de lider utav och INTE sjukdomar. Sen är det viktigt att man får hjälp. Att man inte i första hand blir fullproppad med antidepressiva för det är som att fly ifrån problemet och skjuta upp det. Jag vill aldrig hamna där, det har jag varit fast beslutsam om ifrån första början. Det är inte MIN väg att gå.
Medvetenheten om sin hypokondri är A och O i sitt tillfrisknande samt att få behandling. Jag vill börja föreläsa om hypokondri och funderar faktiskt på att göra en föreläsning inom kort. Jag har också ett stort arbete framför mig där jag ska knyta terapeuter till mitt förbund. Alla ska kunna bli hjälpta, från norr till söder i vårt avlånga land. Det kommer vara ett hårt jobb för inga pengar såhär i början men jag vill uppoffra det. Kan jag bli hjälpt, ja då kan andra bli det. Dessutom behöver anhöriga bli varse om vad detta handlar om. Hur kan de anhöriga hjälpa och hur drabbas anhöriga av detta.

.

.

Tony skrev ett väldigt känslosamt inlägg om detta igår. Hur han har upplevt min hypokondri när den varit som svårast. En väldigt känslosam text som fick mig att gråta. Gråta för att jag minns hur vidrigt det stundtals var att vara i mitt svarta djupa avgrundshål. Jag vill rätta till några saker i texten dock. Jag trodde inte att jag skulle dö på nätterna som han skrev, däremot var det nätterna som var som läskigast när hypokondrin var som svårast. Det var oftast då ångesten tog över och då jag trodde jag drabbats av dödliga sjukdomar och planerade ”dödslådor” till barnen. Innan du läser texten så finns det en sida kopplad till denna blogg där du nu redan kan gå in och anmäla dig för nyhetsbrev ifrån Hypokondriförbundet. Genom att anmäla mejladress får man också veta när sidan kommer igång på riktigt. Du hittar den sidan HÄR!

.

Tonys inlägg om mitt helvete hittar Du HÄR!