.

Jag lade just upp denna på min instagram. Jag hittade gamla bilder på mig själv efter att jag fött Milo. Jag har pratat om dessa bilder tidigare.

Jag berättade då att jag stod i min klädkammare och hulk-grät. För att jag var så tjock och ful. För att jag inte hade nåt att ta på mig. Jag tog på mig gravidjeansen och köpte en ny tröja som var för liten fast det var en XL. Sen åkte vi mot kalaset. Jag minns att jag skämdes över hur jag såg ut. Att min bebis nästan var 3 månader och att jag fortfarande var såhär tjock. Dagarna innan hade jag träffat en kvinna som fått sitt andra barn och hon berättade stolt hur hon klev i sina ”före-graviditeten-jeans” när hon kom hem från BB. Jag minns att jag bara ville springa därifrån och gråta. Det var som ett slag i ansiktet. Som att komma i sina ”innan-graviditeten-jeans” direkt var något optimalt och något alla strävar efter men få klarar.

.

Mina fogar var oerhört trasiga efter min graviditet så promenaderna var allt annat än snabba. Hemmagympan gick inte heller att genomföra. Milo hade ungefär 10-16 uppvak per natt och amningen hade slutat funka för längesen. Jag var så fruktansvärt trött och sliten…..ändå hade jag mage att döma mig själv för 24 kilos övervikt. HÅRT. Jag dög inte till nåt. Jag var ju så tjock fortfarande. Inte klarade jag av att amma heller, men inga bröst klarar 16 amningar per natt (i alla fall inte mina). Jag satt med knallröda ögon på öppna förskolan och försökte ha någon form av mammaledighet. Men egentligen ville jag bara gråta av trötthet och spy på mig själv för att jag fortfarande var så tjock.

.

Idag undrar jag vad i helvete jag höll på med? När jag tittar på bilderna så tycker jag så synd om den där tjejen som sitter där och skrattar sitt fejkade skratt. Hur hård kan man vara mot sig själv? Vad kräver vi kvinnor egentligen utav oss själva? Det omöjliga och mest onaturliga som finns. När en kvinna just fött barn ska hon väl bara tänka på att läka och ta hand om bebis. Att försöka få lite sömn. Att äta så man får
in energin. Att läka själen efter både graviditet och förlossning. Istället börjar många utav oss tänka banta, träning och att snabbt återgå till sitt forna jag. Efter mina graviditeter med mina stora barn stod jag på innebandyplanen när de var 5 veckor gamla. Idag har jag svåra ”skador” i bäckenet pga det som kommer ta lång tid av rehabträning för att få bukt med.

.

Nä, åt helvete är det. Vi kvinnor måste vara snälla mot oss själva. Motion är jättebra, ABSOLUT. Men är det inte bättre att ta det när man läkt klart, känner att man är i fas med bebisens sömn, matvanor och att kroppen börjar känna sig stark igen! När man känner att det finns lust att motionera. Inte pga att man är tjock utan för att stärka sig själv igen. Från insidan ut. Inte tvärtom. Är vi kvinnor sedan snälla emot varandra också, och inte kräver av varann att vara i jeansen direkt efter BB, så skulle vi nog vara många många som mådde mycket bättre efter vi fått våra vackra rosa bebisar! Att ha en bebis är det absolut mysigaste vi någonsin kommer ha i livet, den tiden går dessutom oerhört fort. Inte ska vi väl stressa bort den tiden med att pressa oss att nå någon helt galen idealkropp efter en graviditet. Den kroppen kanske inte ens finns längre……..

.

Älska dig själv för vad du åstadkommit istället. Ett liv, som du skapat i din kropp. Någon Du kommer älska förutsättningslöst för resten av ditt liv. ❤️❤️❤️