Hej på er allihop!

Förlåt om jag gjort några av oroliga, det var inte min mening alls! Det har bara varit så sjukt mycket så jag knappt vet hur jag lyckats hålla ihop mig själv den här helgen.

Jag skrev ju till er sist när jag var så himla ledsen. Det var nog chocken som lagt sig och jag bara fick släppa ut allt. Jag grät hela kvällen och somnade till slut när jag ringde Thedde och han kom hem och sov. Jag behövde lite trygghet och han är bra på det. ”Sov nu mamma, allt kommer att bli bra” sa han min fina kille.

Låt mig ta allt från början! I fredags morse gick ju jag till bageriet för att rodda allt inför lördagen. Innan jag gick berättade Tony att han haft ont i magen från kl 2 på natten. Vid halv 7 ringde han och sa att han inte stod ut längre och att han måste till sjukhus. Då hade han spytt 25 ggr och kallsvetten sprutade. Jag sprang hem och hittade honom hyperventilerande hemma. Snabbt på med kläder på Milo och sen körde jag honom till akuten. Dom tog in honom på en gång. För att inte skrämma Milo så gick vi till väntrummet. Tony flåsade och gnydde av smärta. Jag lämnade mitt nummer så de kunde ringa om han behövde åka vidare till Uppsala sen åkte jag och lämnade Milo på lekis. När jag kom tillbaka berättade dom att han var på röntgen och att han fått morfin men att han fått andningsdepression av det. (Man slutar att andas alltså.) De hade fått hålla igång honom genom att ge honom hårt stimulans på bröstbenet. Vi lotsades in i ett akutrum där jag fick fortsätta att hålla honom vaken och se till att han andades. Gång på gång gnuggade jag honom i bröstet och satt och pratade med honom. Är man inte rädd blir man säkert inte skärrad, är man Nina grips man av panik. Jag som får panikångest av att bara vara på sjukhus hade hjärtklappning och var helt rödflammig på bröstet.. Hade svimningskänslor och var så fruktansvärt rädd över vad det kunde vara för fel på honom. All min hypokondri galloperande rakt in i hjärnan och katastroftankarna var ett faktum. När läkaren och kirurgen tittat på honom och sagt att röntgen måste göras för att utesluta farliga orsaker höll jag på att flippa. Jag är ju expert på att tänka det värsta.

Här säger Tony helt plötsligt:

”Ta bild till bloggen”. Ämen hur konstigt är det egentligen? Jag ville inte men han insisterade. Det var ju självklart att jag skulle. Han kunde knappt prata liksom. Jag gjorde dock som han sa. Nu när han sitter ungefär 2 meter ifrån mig och läser tidningen OCH mår ok så känns det ok att jag tog bilden.

Efter att läkarna sett att han något förstorad blindtarm så var det de man fokuserade på men vidare undersökningar fick göras i Uppsala. Mer morfin och sen ambulansfärd till Akademiska. Jag åkte och bakade, Tony tvingade mig för annars skulle jag aldrig hunnit klart. Dessutom fick han bara ligga och vänta där. Direkt efter jag bakat klart åkte jag o hämtade Milo o Thedde och sen brassade vi till Uppsala. Brassade var rätt ord, jag åkte fast för fortkörning. 🙁 🙁 Där satt han med sjukhusskjorta fast i droppatällning med nålar överallt. Mitt hjärta! Det skar i hela kroppen!! 🙁 Min trygga fina man. Usch vad jobbigt det var!

Milo fick ligga och krama på sin pappa. Stackarn hade ont och mådde illa men höll humöret uppe medan vi var där.

Milo ritade en teckning till sin pappa sen skrev han mamma för första gången. ❤️

Kl 7 var besökstiden slut och vi åkte och handlade. Fredagsmys sa Milo och jag ville bara gråta. Köpte risgrynsgröt på tub och godis till Milo. Det var vårt fredagsmys. Det var då jag skrev inlägget, jag bara grät och pratade med Tony i telefonen. Så jobbigt när allt var så osäkert, vad var felet? La mig i sängen med Milo och sen kom Thedde. Kl 11 ringde Tony och sa att nu var beslutet taget, operation av blindtarm. Sen sov man ju inte så jättebra, nej!

Sen upp kl 3 för att gå till bageriet. 03.40 fick jag ett sms att operationen gått bra och att det var det som orsakat allt det onda. Thank god!!!! Ja att det inte var något annat allvarligt. Lättad kunde jag fortsätta baka. Gissa om jag blev förvånad när Tony igår dök upp på fiket. Guuuuud, jag brast ut i gråt och gav honom världens största kram. 🙁 Efter att jag jobbat på fiket klart så kom mamma och hämtade oss. Maten stod klar och vi fick sen gå och lägga oss medan dom var med Milo. Gissa om vi sov???

Man blir så sjukt omskakad av sånt här. När ens andra hälft plötsligt där så ont och man inte kan göra något för att hjälpa. Att allt också inträffade just den här helgen är väl höjden av otur men inget sånt kommer väl sällan lägligt.

Tack för all omtanke hörrni, vad fina ni är!!! I nästa inlägg ska jag berätta allt om fiket och lördagen. ❤️