niiinis.se

Snart frisk….

Tack och lov….

….han är sig själv igen och snart kan vi vara bland folk, idag är det en vecka sen som det troligen började. Vattkoppsskiten, men nu är den hemska barnsjukdomen över.

Vi har suttit ute på altanen och haft fikamys. Milo o Thedde har haft vattenkrig och busat. Själv har jag suttit och tittat på dom och försökt tänka här och nu. Njuta av det jag har just den här stunden. Det är så jäkla svårt att göra det. Varför är det de? Varför är man oftast i det förflutna eller i framtiden?

Idag när jag satt och grät kom Milo och tittade på mig med stora ögon.

”Vad är det mamma, varför är du ledsen?” frågade han.
”Mamma är ledsen för att en vän till mamma dog igår” svarade jag.

Han konstaterade vad jag sagt, kramade om mig och fortsatte sen att leka. Fick först dåligt samvete för att jag sa som det var. Men jag har alltid skyddat mina barn ifrån att se när jag gråter. Varför vet jag inte, antagligen för att jag som liten tyckte det var så jobbigt att se min mamma gråta de ggr jag sett det förmodligen. Men idag tänker jag annorlunda kring det, dom SKA se det verkliga livet just för att inte bli skrämda av det sen. Att det är helt naturligt att se sin mamma gråta om en vän till henne gått bort. Sedan tänkte jag också på att vi pratat om döden en del då Milo börjat fråga om det, t ex så gick någons farfar på dagis bort. Då pratade vi om det massor. Barn är sköna så för han konstaterade bara att de åkt till himlen nu. Det blir bra så känner jag….

Hej då fina du…. VILA I FRID

Igår blev du en ängel….

…nu förstår jag varför du varit i mina tankar hela tiden. Nu förstår jag varför jag såg ditt ansikte i mitt sinne gång på gång. Du var hos mig för att säga hejdå. Fast jag inte kände dig så jättebra så gjorde jag det i alla fall. Även flyktiga vänner kan känna djupt för varandra. Som du skrev i det som kom att bli ditt sista meddelande till mig på Facebook…. ”Jag har alltid tyckt om dig”. Vilken tur att vi hann skriva det där till varandra. Jag är så glad att jag gick fram för att ge dig den största kramen jag kunde sista gången jag såg dig. Jag kramade dig hårt, och du mig tillbaka. Jag ville ge dig all den kraft jag hade, ifall den skulle hjälpa minsta lilla. Den livsglädje Du bar och den kraft du utstrålade har jag inte sett på många. Jag såg hur mycket du hade att ge och hur fin din själ var. Eller är… för den är ju kvar hos oss här nånstans.

3 barn har förlorat sin mamma….. en fin mamma, en alldeles fantastisk mamma. En man har förlorat sin kvinna…. syskon sin syster och mamma sin dotter. Livets lotteri som tynger mitt hjärta idag. Det tynger så fruktansvärt och jag bara gråter. Tårarna rinner nu när allt mitt hopp om ett mirakel lämnar mig. Du fick inte leva. Fina du…. Någonstans är du nu. Nu när du lämnat den där kroppen som till slut blev så sjuk så du inte längre kunde leva i den. Undrar vad du gör just nu? Säger hejdå till alla dina nära och kära skulle jag tro. Änglar gör ju så. Dom lämnar oss inte bara.

Fina du ♥….. hoppas du har det bra där du är nu. Att Du inte längre har ont eller är fast i en kropp som är så sjuk. Älskade finaste du, du kommer att finnas med i våra minnen och tankar för alltid.

VILA I FRID! ♥

Nytt PODCASTAVSNITT och godmorgon!

Godmorgon!

Vaknar upp till en yr dag igen. Trött som en gnu och helt under isen. Undrar såklart vafasen det är som är fel…. Usch! Ingen bra sinnesstämning för mig detta.

Men, det är fredag hörni! HAPPY FRIDAY! Jag tror att många går på semester idag. Vi går på semester om en vecka. Då åker vi på vår Sverige turné med husbilen. Vi börjar med Gränna. Sedan fortsätter vi till Tylösand, därifrån till Uddevalla och sist Strömstad. Ska bli härligt att åka längs västkusten. Det är så vackert där.

Hörrni, idag är det ju fredag och då kommer ju nytt avsnitt ut av vår podcast. Det här avsnittets handling:

* Bodymodification
* Bantningsmetoder
* Blogga som 98 åring

Du hittar detta avsnitt samt alla andra HÄR!

Vi hörs igen snart! ❤️

Reflektion…..

Jag ligger här i något som jag inte vet vad det är ens..mår bara piss, vet inte varför….

….men så läser jag upprördhet angående mitt skojfriska inlägg som startade med att Tony nämnde polisen och diverse knullfester.

Vänta vänta vänta nu! Jag förklarar för här har verkligen inte ironin mellan min mans och mitt interna skämt kommit fram.

Lyssna nu. Nej, detta handlade absolut inte om några stående knullfester på diverse Polishögskolor och ett skitsnack om polisyrket i sig. Såhär, jag känner nu när jag räknade efter, 17 poliser. Jag har den stora äran att känna 17 fantastiska människor som valt ett yrke som polis. Jag beundrar deras arbete djupt då jag är en rädd ”fegis” som aldrig ens skulle våga gå på stan en mörk februarinatt. Apropå den ”säkra källan” har jag en killkompis som gick Polishögskolan och berättade om hur jäkla kul dom hade och diverse galenheter som hände. Med det menas ju inte att man är dålig som polis, eller? Eller att jag rackar ner på polisyrket? Eller att man på något sätt blev dålig som polis för att man hade lite skoj under studietiden. Dessutom var inlägget skrivet med en stooooor skopa ironi, vi måste kunna skriva om saker med humor utan att det ska tas på så fruktansvärt fel sätt!!

Så, med det sagt vill jag prata om nåt annat. Jag tänker väldigt mycket på en vän som är väldigt sjuk. I cancer. Jag tänker på henne väldigt mycket och varje dag. Mina tankar är liksom hos henne hela tiden på nåt sätt. Jag tänker också på livets mening, och varför vissa av oss rycks ifrån alldeles för tidigt? Ifrån små barn…som aldrig ska få lära känna sin mamma på riktigt. Samtidigt som jag vill gråta och slå sönder saker av hjälplöshet och frustration så försöker jag hitta en anledning, eller förklaring kanske jag ska säga, till varför? Hitta en logisk förklaring…. Jag vill valsa fram och tillbaka som professor Baltazar och plötsligt komma på en bra anledning….men professor Baltazar hittar inte uppfinningen som ska göra det till en bra anledning. Det är bara svart, sorg och mörker kring det.

Eftersom jag själv står i fas i livet att ha många existentiella funderingar så river sånt här upp. Ja, alltså…. Man grips av den där rädslan att själv vara där. Att själv inte kunna påverka lotteriet i livet. It sucks! 🙁

Idag bär jag armbandet FUCK CANCER tillsammans med mitt armband ifrån Emma Israelsson med PS23 (psalm 23) ”The lord is my shepherd”. Sen ligger jag kvar här och ber till högre makter om att den där jävla skitsjukdomen ska kunna elimineras och utrotas inom kort.

Euforisk lycka och jävlig hypokondri

Men wooooow!!!

Vilken uppslutning. Jag är kär, jag är tammefasen kär i er allihopa! Herreminjee så gulliga lyckönskningar jag fått. ❤️

Åh det känns bara jättehärligt nu. Jag var lite orolig såklart. Ja men ni vet, kunde inte sova och sådär. Men nu när jag kommer in här och alla säger grattis & lycka till och att det nu är enklare att kommentera. Ja men då blir jag såklart lättad och glad. Nu förväntar jag mig en drööööös med kommentarer på alla inlägg då, annars får ni sniglar på ögat allihop! 🙂 Haha….

Ok, jag måste erkänna en sak. Idag tog hypokondrin över. Efter i morse när vi fått igång sidan så var jag så yr så det började kännas helt bisarrt. Min husläkare har drop-in så man bara åker och sätter sig och väntar på en tid. Tänkte att jag verkligen måste kolla vad det är för fel? Detta har pågått i snart 2 veckor. Troligen är det mina kristaller som spökar nu. Troligen har dom hamnat i någon annan båggång på något annat sätt. Aja, vi tog järnvärde och sänka som jag ska få svar på sen…obehagligt att vara yr hela tiden ju. 🙁 Nervös som fan nu att värdena ska va helt åt helsicke så jag får mer att oroa mig över. That´s life for a hypokondriker.

Hörrni, igår var vi hos svärisarna och mös. Vilken kväll?! Milo fick komma ut lite och andas. Vet ni vad? Han SOOOOOOOV hela natten inatt. Utan en enda panikattack eller ”klia sönder ryggen och hela kroppen” utbrott. Ljuvligt för fasen! Äntligen börjar det vända.

Nu ser han ut såhär på de flesta koppor. Visst är väl dessa torkade va? Han har några som inte riktigt torkat på ena tån men sen är det liksom skorpor på. Betyder det att vi snart kan vistas bland folk eller? Tell me? We are ”freaki’n” going insane här hemma. 🙂 Vi tar med honom i bilen men inte ut bland folk. Ok, jo…hos svärisarna var han ute men alla hade haft kopporna där. Haha, undrar om nån hann tänka att vi låtit honom sitta i bilen medan vi fikade? 🙂 Nä, såna är inte ni!

Efter sjukhusbesök drog vi och hämtade mat hos Simon ”Biggest Loser” pappan som driver en fantastisk typ Sibylla kiosk här i småstaden. Jag åt en kebab med ris och Milo sitter fortfarande och idisslar på sin korv. Han är inte snabbast i norra Europa direkt. Men, huvudsaken han får i sig det bara…

Älskar kommentaren om att vi har samma krämpor vi 40 plussare! HAHAHA….så jäkla underbart. Jag känner mig plötsligt förstådd. 🙂

Åter till besöket hos svärisarna!

Vad mysigt vi hade i solen. Vi ser lite trötta ut och det är vi också. Slitsamt i livet just nu. Ska skriva ett inlägg om just mycket i livet och hur förhållandet mår av det senare. I alla fall. Ungarna fick sitta i släpkärran och snacka lite. Det är lite idyll över sånt. Som att man planterar minnen i deras hjärnor på det sättet. Fint på nåt sätt!

Alltså, gå in och LÄS Tonys inlägg om att bli gammal. Så gripande! Det är en av min mans största fasor i livet, att bli gammal och bortglömd. Jag har sagt att han inte kommer bli det, jag ska försöka att inte glömma bort honom om jag håller mitt huvud friskt och fritt från demens. Ska vi vara lite roliga för en stund så får han för sig att han ska bli polis för att bli ihågkommen för resten av sitt liv. Som att man inte blir det annars? Ja men så hostar han igång nåt dravel om att jag sagt att dom ”knullar” på polisfesterna. Det enda jag sagt är att Polishögskolan inte bara handlar om att plugga (det har jag fått veta ifrån säkra källor). Ja, det är allt jag säger. 🙂 Gå in och tuta i karln lite vett. Han kommer inte bli bortglömd, säg det. 🙂