Jag vaknar upp till det här!

Utanför är solen, naturen och luften. Det är så tyst och lugnt här och jag känner verkligen hur jag andas.

Vad många ni är härinne nu! Min hypokondri ”outning” tog skruv tror jag. För dig som är ny här så är jag en medelålders trebarnsmamma med hypokondri men en jäkla vilja att leva! Välkommen! Kom gärna tillbaka fler gånger för här inne är det tokroligt för det mesta, men också tid för eftertanke. En sån period pågår just nu….

Igår blev en hektisk dag på många sätt. Väldigt lite sömn, flytt och sen vara prisutdelare under kvällen. Dessutom slutade kvällen i hotshot och dans så fötterna värkte.

Någon skrev att jag skulle dra i handbromsen. Inte göra för mycket och tacka nej till till det jag var på igår. Jag tackar för omtanken men vet ni…..?

Jag har under lång tid varit rädd för att ha sovit för lite, varit rädd för att gå in i väggen, varit rädd för hur min kropp ska må om jag tar åt mig för mycket, varit rädd för att vara bakis, varit rädd för att ta i, varit rädd för att bli sjuk…. Osv osv. Alltså, varit rädd för att må dåligt. Förstår ni? Det är lite det min hypokondrihistoria handlar om. Att vara rädd för hur kroppen ska reagera och må hela tiden. Man begränsar sitt leverne på det sättet. Jag dricker tex väldigt lite alkohol för att det får mig att må dåligt dagen efter. Jag får ångest av det. Hypokondrin är alltid sämre en bakisdag. Därför har jag begränsat mig väldigt mycket det sista året. Det är väl skitbra liksom, alkohol är ett jävla gift på många sätt….men om det vore därför jag inte drack? Nej, jag vill inte för att det ger mig ångest. Därför kanske jag dricker nåt var tredje månad. Ibland oftare men oftast ännu mer sällan.

Vet ni? Idag är jag bakis. Jag har sovit 4 timmar. Jag har rejält ont i håret och känner att min kropp är väldigt trött och slut. Jag hade en fantastisk kväll igår med en härlig prisutdelningen där många kom fram och berömde mig för hur duktig jag var på scenen. Dessutom blev det till slut alldeles för många hotshot och dansande till housemusik bland alldeles för unga människor. Men för första gången på väldigt länge kände/känner jag att lever. Det är ok att må lite dåligt, att magen är i olag, att jag släpar mig fram idag, att jag har lite hjärtklappning av alkoholen, att ångesten ligger och lurar lite i periferin….men det är OK. Jag lever, just nu är jag frisk, jag har mina familj här, jag har ett hus jag ska få upp lite saker i idag. Jag finns, jag andas, jag ser allt vackert runt omkring.

Lite tårar i ögonen nu för den här känslan har inte funnits hos mig på väldigt väldigt väldigt länge…..

Nu ska jag fortsätta packa upp här med mina rödsprängda ögon. Jag hör av mig med bilder under dagen. Det är så vackert här så jag får lite ont i själen.

All kärlek till er! ❤️