Alltså, inte visste jag när denna bild togs hur det skulle bli att vara förälder på riktigt….? Inte visste jag att man så småningom skulle släppa taget om sitt barn? Med det menar jag att man enligt livets gång har sina barn till låns för att sedan släppa taget om dom då de ska lära sig leva livet på egen hand.

FUCK! Det är och har varit svårare än jag någonsin kunde ana. Som jag sa till Hannah i somras när vi satt på deras uteplats en sen kväll; ”Du vet var dina barn är hela tiden, att dom ligger i sina sängar när kvällen kommer.” Eller som jag sa till Maria; ”Den här tiden kommer aldrig igen och den går i raketfart”. (Syftade på att när man barnen är små är allt så självklart, då dom är så nära…..).

För att släppa taget om sitt barn, det säger emot alla naturlagar och gener du någonsin besuttit som förälder. Mina gener skriker BESKYDDA!! SLÄPP INTE TAGET!!! Det är som att hålla i något som sakta blir mindre och mindre och tillslut försvinner. Som sanden som rinner mellan dina fingrar. OCH-DU-KAN-INTE-GÖRA-NÅGOT-ÅT-DET! Det låter kanske makabert när jag förklarar det såhär, som att jag skulle förlora dom för all framtid. Det gör jag ju givetvis inte. Men något ifrån deras barndom kommer aldrig igen, deras behov av dig som mamma kommer aldrig igen på samma sätt. Man är fortfarande viktig, men inte så viktig som när han var 7 t ex. Ditt barn ska bli vuxet och leva sitt liv……utan dig!

Idag åkte Thedde iväg med sina kompisar på en skidresa. Jag vet, jag har också gjort allt det där även om jag vigde mitt liv åt en alldeles för svartsjuk pojkvän och aldrig fick chansen att göra det alla andra gjorde. Men jag hajar principen, när man slog sig fri. Så jag borde liksom haja och fatta grejen. Jag flyttade ju halvt som halvt hemifrån vid 16 årsålder. Hem till den svartsjuka pojkvännen. Men AJ vad ont i mammahjärtat det gör nu. Detta är i alla fall Theddes första resa med polarna och det är dags för den här mamman att släppa taget. Fast hon inte vill….men hon måste. Han måste ut i livet nu. Det är dags. Om 3 månader fyller han 18 år. Men varför är det så jobbigt? Varför gör det så ont? Varför kämpar hela min själ att hålla i honom och säga ”Nej, är du galen? Det är klart som fan du inte får åka!! Något hemskt kan ju hända!!! Men jag kan ju inte gå vid hans sida och hålla hans hand för resten av livet (även om jag skulle vilja). Jag är ändå rädd att jag ska stå där sen och ångra att jag släppt iväg honom för att något hänt.

Men vad kan man göra annorlunda? Mer än att finnas där fast han är ute för att lära sig om livet? Jag KAN ju inte beskydda honom från livet. Det som händer….det händer ju ändå. Nä, usch..nu blev det deppigt här. Jag ville ändå dela med mig av livet som jag är i det just nu. Att det är tufft som fan, att släppa taget är fruktansvärt och något man inte vill, men MÅSTE.

Jag vill tacka min mamma och min svärmor nu. Dom peppar mig att gå igenom det dom redan gått igenom flera gånger om. Jag får höra mycket klokt, senast av mamma igår. Hon lyfter mig när det känns svårt med det här. Hon kommer behövas mycket den här helgen och jag hoppas den går fort så att mitt barn kommer hem helskinnad ifrån sin första resa med grabbarna på söndag. Jag har aldrig varit förälder till en människa som ska bli vuxen, han är min första människa jag fött. Jag lär mig, han lär mig, vi lär varandra antar jag. Jag hoppas ändå han får skitkul, han är min grabb och är han som sin mamma vet han hur man har kul med polarna.

Älskar dig Thedde, var rädd om dig i helgen och kom hem helskinnad, ok?

Så, nu fick jag ur mig lite oro. Sorry för ett långt inlägg….