Nu kände jag att jag fått så många frågor om min flygrädsla på kort tid. Så att jag tänkte att jag skulle berätta lite för dig om det. Det är många som vill veta hur jag fått hjälp, vad jag gjort och hur behandlingen går till?

Suddig bild tagen uppe i luften inne i ett flygplan på väg till Gran Canaria.

Min mamma fyllde 60 år i december förra året. Hon önskade sig att vi alla skulle resa utomlands tillsammans. ”Åh neeej” tänkte jag. ”Aldrig i livet, jag gör det bara inte!” var min absolut första tanke. Det svåra var att säga det till mamma. Att göra henne besviken. Försökte förklara för mamma och hon förstod såklart, men samtidigt tyckte hon att jag skulle göra något åt min rädsla. ”Du missar ju hela världen Nina” sa hon. Det fick mig att tänka till.

Jag blev flygrädd under en flygning hem från Lanzarote när jag var runt 16 år. Det var oväder och jag fick se min pappa livrädd men kritvita knogar i ett utav sätena. Då förstod jag att det ju kunde vara farligt. Naivt nog hade jag aldrig tänkt så innan. Det guppa och vi for runt som i en berg och dalbana. När vi väl landade så grät jag minns jag. Det tog många år för mig innan nästa flygning, det var med 9 tjejer till Gotland i slutet på 90 talet. En 35 minuters flygresa. Jag hade helt glömt min rädsla från flygningen hem från Lanzarote varför jag glatt hoppade i propellerplanet och hade inte en tanke om min rädsla. Väl uppe drabbades jag som av panik. Jag började gråta och mådde jättedåligt. All den där rädslan kom tillbaka med full kraft. Efter den resan så undvek jag allt vad flygning hette, blev dock övertalad att flyga ett par gånger till. Jag tog till spriten vid flygningarna. Alltid dyngrak och livrädd men jag flög! När jag sen träffade Tony så tänkte jag att jag ville prova igen, inte vara onykter men flyga ändå. Det gick som det gick, jag landade full kan man säga. Detta gjorde att jag inte kunde resa med barnen, jag kan ju liksom inte sitta dyngrak med tre barn. FASA! När resan med mamma blev aktuell var det 7 år sedan jag hade flugit. Efter Milo hade flygrädslan nått såna höjder så jag kände att det inte ens hjälpte att vara full. Den hade också ändrat skepnad så jag var både rädd för att störta men också livrädd för att få panik och klaustrofobi. Rädd att jag skulle bli galen där uppe helt enkelt. Så att flyga hade plötsligt blivit omöjligt.

När resan med mamma kom på tapeten satte jag mig för att googla flygrädsla. Hittade en sajt som heter Detta är sånt som jag inte kan förklara, det GÅR inte att förklara eftersom alla människor har sin egen resa. Min resa är inte lik någon annans. Jag är bara glad att jag gjort det här för mig, det är det finaste jag gjort mot mig själv….någonsin. För just nu håller jag på att lära mig älska mig själv för den jag är och inte för vad jag tror att alla vill jag ska vara. Det är stort, oerhört stort…. helt plötsligt dömer jag inte mig själv så hårt som jag alltid haft en tendens att göra. Detta har gjort att jag t.o.m. klarar av att gå ner i vikt. Det har jag inte gjort förut. Bara en sån sak. Jag skulle kunna skriva meterlångt om detta men det är svårt att förklara…..det är en resa som inte går av för hackor och jag önskar att om Du mår dåligt över någonting i ditt liv tar tag i det. Gå inte och må dåligt för det behöver man inte. Man kan få hjälp att hitta vägar till ett bättre, lyckligare och finare liv fyllt av glädje och lyckorus. Man måste gräva djupt i sig själv vilket i sig har varit oerhört tufft stundtals men jag säger att man måste det för att gå vidare och göra sitt liv betydelsefullt. Det är värt det.

FLYGFOBI.SE

_________________________________________________________________________

APROPÅ nåt helt annat, i eftermiddag blir det BLOPPIS på bloggen! Håll utkik….