När vi kom hem så hade Thedde gjort i ordning världens finaste frukost. Stekt ägg till mig o allt.

I morse bannade jag på Thedde lite. Ni vet som morsor gör? Jag lackar när man inte hjälps åt, när man tar saker för givet eller drar en stor suck när man behöver hjälpa till med nåt. Då lackar jag, som fasen. Jag vill förmedla ansvar, att man förbereds för ett liv därute med tvätt, matlagning, dammsugning, rena strumpor o kalsonger varje dag. Att man behandlar människor som man vill bli behandlad själv. Att man bryr sig om andra och ställer upp men att man förväntar sig detsamma. Sist men inte minst, massa kärlek! Det ungefär vill jag förmedla. På vägen dit är det många diskussioner kan jag lova. Men man kan bara göra sitt bästa och att ens barn snappar upp och blir ett gäng fina människor. Det är dom redan och jag hoppas det fortsätter så.

Nåväl, när vi kom hem hade han gjort frulle, tänt ljus och satt och väntade på oss. Nämen, då började den här mamman gråta sig lite. Kramade om min fina fina unge länge och väl. Det är diskussionerna som gör att vi lär oss, både han och jag. Nu är allt fint igen och det är där man vill vara.