Igår på Växtriket så hade dom gjort i ordning en liten damm med rök. Detta var faschinerande för Milo kan jag lova. För mig med för fasicken, jag stod och stirra en bra stund på denna häftiga grej!
Idag gick det liksom inte alls att åka från dagis på bra humör i hjärtat. Milo är en rutinknarkare förstår ni. Han måste ha mycket enligt rutiner annars så blir det lite pannkaka av det hela. I morse så bestämde jag mig snabbt för att jag skulle lämna Milo senare och inte till frukosten på förskolan. Detta för att Tony nu kommer att börja jobba 7 under en period och jag ska lämna 2 andra barn oxå.
Väl framme på dagis så märkte jag direkt att det liksom gick litegranna åt helvete för Milo. Hela förskolan skulle ha utedag och alla var redan ute. Han ställde sig liksom för sig själv och tittade ner i marken. Då vet man att ”Ok, nu blir det gråtkalas” både för barn och mamma. Jag försöker lite duracellkaninigt sådär att verka så himla HAPPY och säga att ”Ååååh vad kuuuuul ska du få leeeeka uuuute nuuuuu?”. Tror fan att ungen börjar tjura liksom? Morsan spinner igång som en jäkla uppåt tjackare mitt på gården på förskolan liksom.
”Maaaaaaaaaaammmmmmmmmmmmmmmmmmaaaaaaaaaaaaaaaaaaa” grät han efter mig.
Det är då det är sådär jäkla toppen att åka till jobbet. Man bara hoppar upp och slår klackarna emot varann och visslar på ”Dont worry, be happy”. Eller kanske inte. Man sätter sig i bilen med tårarna brännande bakom locken och tänker ”Nej för helvete, gråt inte nu. Du vet hur resten av dagen blir då. Linser och gråta = grumlig blick resten av dagen = inte så bra när man ska texta och tillverka liksom!” Usch, jag kommer ALDRIG vänja mig vid att ha ett gråtande barn som jag måste lämna bort. ALDRIG! Finns det någon som gör det? Jag gör det då RAKT inte!
