Jag vill helst inte skriva om det. Inte ta upp det överhuvudtaget….det känns som att man vill hålla sig borta från såna här händelser så mycket man kan. Bara för att skydda sitt så känsliga mammahjärta. Dock så behöver jag skriva av mig om det här.
Idag när jag hämtade Elliot och Milo från skolan och förskolan hörde jag att det pratades om detta på radion. Jag läste även sajterna på Expressen och Aftonbladet om denna fruktansvärda tragedi. Det handlar om dom 2 småpojkarna som igår kväll försvunnit efter att de lekt vid vattebrynet med sin mamma. Idag hittades deras nakna kroppar i vattnet och mamman är anhållen på sannolika skäl för mord.
Hela min kropp skälver av denna tragedi. Jag förfasas, jag blir chockad, jag blir förbannad och jag blir så fruktansvärt ledsen. Om det nu är mamman som gjort denna fruktansvärda handling…. så undrar jag VARFÖR? Är man sjuk då? Det måste man vara va? Finns det sådan grymhet i en människa som en gång burit dessa barn i sin kropp, fött fram en avbild av sig själv och fått en sån fantastisk kärlek från sitt barn! Det finns ingen så stor, lojal och äkta kärlek som du får från dina barn. Jo vänta, den kärleken som man känner tillbaka. Så är det. Den kärleken slår allt!
Jag har med min egen kropp bakat ihop ett gäng fantastiska varelser. En varelse som har mina celler och mitt arv. Mitt kött och mitt blod. En människa som är långt vackrare, mer fantastisk, och 1000 gånger mer beundransvärd än jag själv. En förlängning på mig själv skulle man kunna säga men BEYOND MORE. Ibland slås man av den hemska tanken….. att det skulle hända dessa varelser någonting. Jag kan inte snabbt nog fly från tanken förrän jag känner skräck. En isande skräck över att dom skulle kunna skadas. Skulle jag kunna så skulle jag bo i en cocoon med dom för resten av våra liv, ett säkert ställe där jag vet att det aldrig skulle kunna hända dom något. Jag skulle vilken sekund som helst dö före dom. Jag skulle vilken sekund som helst gå igenom helvetet själv istället för dom. Jag kan inte få nog av deras ansikten, deras röster och deras kramar. Jag vill finnas för dom ALLTID. Jag skyddar dom likt en lejoninna och svär till gud att jag skulle göra allt i min makt för att ta tag i den eller dom som skulle skada dom. Den kärlek man känner finns inte att förklara i en bok, på wikipedia eller i någon annan helig skrift. Det man känner för sina barn vet bara jag och varje mamma som finns.
Förutom dessa mammor. Vad är det som är så fruktansvärt fel som gör att någon kan ta sina händer och skada sitt eget barn. Driva sig så långt att man med sina egna händer skadar sitt kött och sitt blod. Sitt vackra barn, sin egen förlängning på sig själv. Dödar, gör illa. Jag fattar inte? Vad är det som är så fel? Avgrundsledsen…… förfasad. Jag vill sätta mig i soffan nu och bara titta på dom. Känna den där underbara lyckan som mina barn kan få mig att känna. Den där fantastiska stoltheten. Mina barn…. som jag blivit välsignad med. Vad är väl vackrare och större? Ingenting!
TACK för att ni kom till mig.
