Det här med män och kläder. Kan vi prata om det här? Jag vill börja med att säga att ALLA män är inte lika. Det finns dom som har män som fixar det här med att klä på sina barn. Ja, utan att det ser ut som om Ditt barn just blivit påklädd av en färgblind person.

Jag ska berätta hur vi gör hemma hos oss. Jag ska börja med att berätta att jag är lite smått psykotisk när det kommer till färger. Jag fixar inte färgsättningar som inte passar. Det spelar ingen roll om jag står och målar och snickrar, sitter framför TV:n eller rengör avlopp, kläderna måste passa ihop färgmässigt. Psykotiskt? Ja lite. Men jag är sån och har alltid varit, sen jag var liten faktiskt. I alla fall. Hemma hos oss så är det jag som tar fram kläderna till våra barn. Stora pojkarna börjar få grepp så dom väljer kläder själva för det mesta. Ja, om inte Elliot glider ner i en röd och grön strumpa, lila tröja och marinblåa byxor. Då får jag ryckningar i ögonen och hårresning på ryggen, bastar på honom om att gå och ta på andra kläder. Till Milo tar jag ALLTID fram kläder. Vi kom överens om det efter jag hämtat vårt barn på dagis och fått samma ryckningar och hårresningar.

I morse var vi lite stressade. Tony plockar fram kläder till Milo, jag själv stod och sminkade mig och tänkte inte så mycket på det. Kom ut i vardagsrummet och Milo sitter i militärgröna mysbyxor och så är han precis igång med att ta på honom den här turkosa tröjan här ovan med ett marinblått tryck och ljusblåa strumpor. Eeeh…. ok?

”Men hjärtat, skämtar du eller?” frågar jag Tony.

”Vadå?” säger han och tittar lite frågande på  mig.

”Ja… har du tänkt ta på honom det där?” frågar jag igen.

”Men, det passar väl” säger han och verkar vara helt allvarlig. ”Ja, blå tröja och blåa strumpor till gröna byxor” fortsätter han.

”Men Tony, allvarligt nu. Turkos och blå är inte samma sak. Det ena är blått och det andra är turkost! Du kan inte ta på honom det där. Du måste ju skämta nu? säger jag och tror fortfarande att han skojar.

Men vet ni, han skojade inte. Han skulle ta på honom det där. Utan att blinka. Mina ryckningar i ögonen eskalerar och jag inser att det är precis så allvarligt att min man aldrig mer får klä på vårt barn. Han får inte det. Det går inte. Hårresningen på ryggen är ett faktum och jag känner att jag ALDRIG mer ska åka tidigare än Tony till jobbet för då hämtar jag en clown på dagis senare. Det här är inget ovanligt. Det är många gånger som jag hämtat Milo i för små strumpor, för lite tischa och tajta mysisar oxå.

”Men älskling, seeeeer du inte att det är för litet det Milo hade på sig på dagis?” frågar jag när jag kommer hem.

”Men…varför låg dom i hans garderob då?” frågar han mig med bekymrad blick.

Här framgår ju 2 saker. 1… han plockar aldrig ur urväxta kläder ur garderoben. 2… han ser dåligt. Han ser inte att det är för litet. Det är ju ungefär som att man skulle gå upp 30 kilo i vikt, ja väga 90 kilo säger vi. Sen tar man på sig dom kläderna man hade när man vägde 60 kilo och så säger man att man tar på sig dom för att dom ligger kvar i garderoben. Same same. Jag ska tillägga att jag faktiskt hindrar självaste Tony oxå att ta på sig viss färgsättning. Men han är söt min man, det är som att han är en liten pojke när han håller på sådär.

Känns detta igen eller har ni råkat träffa de där enstaka männen som faktiskt har en JÄKLA koll på färgsättningar?