Idag är det 10 år sen den där hemska dagen. Den där dagen då vi alla minns exakt vad vi gjorde. Jag jobbade som platschef på Magasinet (träningsanläggning). Hade suttit på kontoret en stund när jag får höra av en kollega att nåt hemskt hänt i USA. Vi hade tv apparater ovanför konditionsapparaterna. Jag gick dit och blev helt chockerad och stel. Efter att det som hänt gått in ville jag bara åka hem och hämta ungarna, lägga mig under ett täcke med hela familjen och bara ligga där och skydda oss alla från allt ont.

Det var den här dagen som det verkligen gick upp för mig att precis allt kan hända. Att det inte finns någon gräns på hur ond en människa kan vara. Vad som helst kan hända, vad var det för värld jag fött mina barn till?

Vi satt vid TV:n i flera dagar. Bara förfärades, sörjde, skakade på huvudet och grät. Det kändes som en film, som en katastrof som inte gick att få in i själen, som att det hänt på nån annan planet i ett annat universum. Jag minns att jag var låg i flera dagar….och rädd för vad som skulle hända härnäst? Behövde man bli rädd? Ja, i alla fall rädd för var mänskligheten var på väg. Att ingen går säker…

Sitter och tittar på TV nu. Tycker att dom faktiskt fått ihop ett jättevackert monument där skyskraporna stått. Det är som 2 stora bassänger med 10 meters vattenfall. Alla som förlorade sitt livs namn är inristade i brons. Runt växer det träd som ska stå för nytt liv. Fint….