Ja jäklar i gatan, idag är det fredag den 13:e. En sån dag kan ju inte annat är gå fel kan man tycka. För mig handlar det då oftast om att man letar grejer som skulle kunna bero på att det är just den dagen, sen kan det faktiskt handla om att man är för spänd och bara därför intrräffar en massa skit. Hittills har det inte hänt nåt… PEPPAR PEPPAR!!!

Annars så undviker jag:

• Att gå under stegar
• Att lägga nycklar på bordet
• Att gå eller cykla på A-brunnar. Med bil blir det för hysteriskt så då skiter jag i det.
• Att säga TACK när nån önskar lycka till.

Jag har alltid åtgärder för vissa grejer som går att häva, som att:

• Spotta 3 ggr åt vänster när jag ser en helsvart katt passera vägen.
• Dunka mig själv 3 gånger i ryggen när jag går på en A-brunn.
• Slänga nycklarna på golvet för att häva olyckan med på bordet.

Ni hör ju, så jävla tröttsamt ju. När jag var yngre hade jag nån grej med att det skulle bli otur om jag inte gjorde vissa saker. Tvångstankar kallas det och det var fan helt CRAZY! Det var faktiskt riktigt jobbigt under några år som tvångstankarna härjade som värst. Här är några ”sjuka” grejer jag höll på med.

• Jag drack alltid vatten ur såna dricksprutor (vart har dom tagit vägen förresten?) 3X3 ggr. Aldrig mer och aldrig mindre. Skitsamma om jag var törstig eller inte. Det skulle ner!
• Räknade till 10 innan mamma ställde mjölken på bordet. Koncentrerat… varje jävla gång!
• Cykla till nästa lyktstolpe innan bilen hann dit. Detta var riktigt jäkla svettigt och det hela blev svårare och svårare ju längre mina tvångstankar höll i sig.
• Hinna upp för trappan innan nån annan gjorde det. Lite smått galet när man liksom flåsade upp för trapporna på liv och död och folk tittade konstigt på en. Typ ”Vafan fick hon för ryck nudå?”
• Nudda grejer. Det kunde handla om vilt främmande människor på stan eller nåns bil. Ibland försökte jag intala mig att jag inte skulle ta på nåt och så fick jag likt förbannat cykla tillbaka för att ”nudda” vafasen det nu va! Oxå en sjuk grej när det handlade om att nudda främmande människor… WHY???

Ja, det här var lite grejer. Med risk för att ni totalt ska idiotförklara mig så låter jag det vara sådär. Men snacka om jobbigt? Så onödigt och så himla jobbigt. Jag vet fler som haft det, faktiskt en hel del så ensam om att vara helt muppig är man nog inte men jag minns att det var riktigt jobbigt när det var som värst. Vet faktiskt inte hur jag tog mig ur det? Mognade man kanske? Eller orkade man helt enkelt inte med det? Jag minns inte…. men THANK GOD att det är över! 3 barnsmorsa med rätt att nudda liksom. Ungarna skulle ju skämmas ihjäl när jag sprang omkring och kladda på folk på stan! :))