Godmorgon Tisdag! Jag har varit ute på min morgonpromenad, jag har ätit frukost med det HÄR brödet. Husbandet fick göra det för första gången, det blev precis lika gott som det brukar. Härligt att komma hem till doften av LCHF bröd när man kommer hem från en promenad ska jag säga er. Det tråkiga var bara att jag glömde köpa kaffe igår så det fick bli the till frukost! Jag vill ju ha mitt morgonkaffe så man kommer igång!

Hörrni, det hände en grej på min prommis i morse. Jag kom gående och rätt vad det så är ser jag en man på cykel tokramla. Antagligen har han kört på en isfläck. Han slår i backen och blir liggande. Jag börjar småspringa för att komma fram till honom. Samtidigt ser jag hur en lastbil tvärnitar och ur lastbilen kastar sig en ung kille och springer fram till den här mannen som ramlat på cykeln. Han reser sig och ser ut att vara ok. Lastbils killen håller honom i handen för att kolla av. Då ser jag att mannen skrattar till och tackar så mycket för att han kom fram och kollade läget. Lagom till det så är jag nästan framme. Mannen är på väg upp på sin cykel igen och ser ut att ha klarat fallet bra.

Men vet ni vad?! Jag blir så jäkla glad över det här. Ja inte att den här mannen ramlar men att den här lastbilskillen gjorde som han gjorde. I rusningstrafik så ba tvärnitar han sin stora lastbil, det blir en lååång kö bakom honom och ändå så tokspringer han fram till den här mannen och skiter i allt. Förra veckan såg jag en tjej som hjälpte en dam över vägen, det var jordens snöhög och massa is och vatten där hon skulle över. Strax efter rondellen stannade den här tjejen sin bil och kastade sig ut för att hjälpa den här gamla damen. Hon var så himla tacksam. Jag trodde att sånt här knappt hände längre?! Jag trodde att människor var så upptagna av allt annat och sig själva att man strunta i sånt här. Jag har sett med egna ögon hur folk bara vandrar förbi när någon ramlar eller skiter i att en gammal dam fastnat med sin roulator. Jag stannar ALLTID. Jag är nog överdriven åt andra hållet men för mig är det så självklart! Det är i såna lägen ingenting spelar någon roll, att man inte känner personen, att man är på väg på ett viktigt möte, att man tar av sig sin jacka för att ge den som skadat sig en kudde. Ja, ni hajjar. Tänk om man själv skulle ramla och folk bara gick förbi, eller när man sen är gammal och halkar och blir liggande och ingen hjälper mig?! Vad hemskt!

Jag fick en jättehärlig start på den här tisdagen för den händlesen. Jag blir glad i hjärtat när vi människor hjälper varandra på det här sättet. Det är det här som är mänsklighet, det här som gör att jag fortsätter tro på mänskligheten.

Berätta, hur känner ni kring allt sånt här?