Konstaterar att jag inte ätit sånt här på ca 2,5 månad. Det här var vad
jag kunde äta hästmängder av….
Bröd, B-R-Ö-D…. a big no no i LCHF världen. Fyllt av kolhydrater, stärkelser och ofta även socker. Jag har inte ätit en endaste brödskiva (förutom finn crisp) sen den 3:e januari. Jag har haft det framför mig såhär på bordet många många gånger. Man kan tro att man dregglar ihjäl sig. Helst eftersom jag ofta åt just sånt här bröd. jag ÄLSKADE mackor och hade faktiskt helt och hållet kunnat leva på mackor. En typisk kväll framför TV:n kunde vara:
The med mjölk och 2 sockerbitar.
Ljust bröd (typ det ovan).
Smör, ost, skinka och gurka på.
Sen kunde jag dra 5 mackor liksom. Rakt av.
Det som är lite konstigt och lite sjukt är att jag inte ens är sugen nu när jag skriver om det. Jag minns exakt hur det smakade, hur det kändes i munnen. Dock så känns det som jag kan fortsätta leva utan det. Helt och hållet. Att typ aldrig mer äta en macka känns faktiskt inte alls främmande. Nog för att jag tror att jag kommer att äta bröd i framtiden, dock så är det inget jag längtar efter. DET är sjukt eftersom jag verkligen ÄLSKADE mackor. Min svärfar brukar fråga mig hur man kan leva utan potatis och mackor? Man kan det, allt handlar om substitut och om en vana. Jag trodde ALDRIG att jag kunde dricka kaffe eller the utan socker, nu skulle det kännas vidrigt med socker i kaffet tror jag. För att jag vänt mig av med det. Jag trodde ALDRIG att jag skulle kunna leva utan smågodis, nu smakar det faktiskt riktigt äckligt med smågodis och det är helt sant. Sen är grejen den att jag inte mår bra av det. Den gången jag fuskade så mådde jag ju piss efteråt. Magen går i strejk. Så jag skulle inte bli förvånad om jag faktiskt väljer att leva såhär efter jag gått ner alla mina kilon och nått min målstorlek, jag kanske kommer äta nåt på helgen men jag tror verkligen inte att jag vill tillbaka till mackträsket. Nånsin mer.
Ifall ni undrar hur det går för mig så ska jag berätta det. Jag väger mig numera bara 1 gång i månaden, det har ni säkert märkt här i högermenyn. Anledningen till det är att LCHF inte riktigt funkar som att man rasar i vikt. Jo, kanske om man har MYCKET övervikt. Men jag går ner väldigt sakta och mer i cm än på vågen. Jag kände bara att jag blev lite deprimerad när jag vägde mig 1 gång i veckan och det inte blev mer resultat. Sen var det PMS och ägglossning som gjorde att man samlade vätska och så trodde man att man gått upp 2 kilo huxflux. Nu har jag läst mig lite mer kunnig när det kommer till LCHF, det kommer inte att gå snabbt. Det kommer att krypa fram och man ska ge det hela minst ett halvår, eller som jag planerar, hela mitt liv. Kroppen måste komma in i det och omställningen kan faktiskt ta flera månader för vissa. Det jag känner är så annorlunda mot andra dieter jag kört. Jag är aldrig hungrig. Jag mår så mycket bättre, magen är i balans (för det mesta), aldrig uppblåst. Lite tråkigt är det att jag inte fiser längre för det är lite min humor det där med fisar. 🙂 Inga blodsockerfall eller paltkomor, bara balans.
Nu har jag vägning nästa fredag. Då har jag kört NÄSTAN 3 månader. Men det har inte varit några tuffa månader, helst inte nu när jag accepterat att det går sakta men att jag kommer att gå ner i vikt, för jag gör det, hela tiden. Det är härligt att kunna komma i jeansen som legat på hyllan och dammat ett bra tag. Jag är inte i mina måljeans ännu, men den dagen kommer. Jag vet det. Så jag kör på jag, i mål ska jag. Kör ni fortfarande och hur går det för er? Kan jag göra nåt här på bloggen för att motivera er ytterligare så säg gärna till…. jag motiverar gärna!
