Ja, man kan ju undra hur man som halvt handikappad ska åstadkomma någon viktnedgång i form av morgonpromenader nudå? Förmodligen inte alls, det innebär att mina träningsskivor får gå hett här hemma nu. Nåt måste jag ju göra annars så går det åt skogen med allt nu när jag kommit igång. Gissa om jag längtar efter ren slät asfalt, sköna joggingkläder, ljummen sommarkväll och svettas som en flodhäst. Aaah, ljuvligt ska det bli. Nu måste jag bli hel först. Laga benet som Milo säger.

Hur värt tycker man att det är idag? Ja att man slängde på sig ett par 10 cm klackar och strutta ut på isgatorna med både drinkar och skumpa innanför västen? Planen var en helt annan, jag hade extra pjuck med mig men jag glömde dom i festlokalen så det blev till att strutta. Och som jag har struttat sen då. Jag har halvt som halvt struttat av mig benet. Det såg säkert jättesexigt ut när jag vricka foten i klackarna oxå. Oh herregud. Men det är väl märkligt det där med klackar. Man känner sig ju så mycket mer fest och mycket mer kvinna med ett par klackar. Jag som är lika lång som en smurf dessutom tycker ju att en helt ny värld öppnar sig för mig när jag får lite höjd. Jag ser ju så mycket mer, bara en sån sak. Men vad är egentligen behagligt med riktigt höga klackar? Där står man och kör ett mindre aerobicspass på dansgolvet, för det kan jag lova er. Att dansa med ett par klackar är ett riktigt bra benpass. Ska man sen gå en längre bit så vet man att det är kört för resten av kvällen. Det kommer att börja göra ont efter 20 meter och det kommer absolut inte att bli bättre, det kommer till slut att göra så ont så man står med gråten i halsen på väg att slå nåt eller nån riktigt hårt. Man kan till slut inte tänka på NÅGOT annat än att få kasta av sig skorna och bränna dom på bål och lägga fötterna i ett fotbad med helande örter och oljor från djupaste kinesiska skogarna och hoppas på att det nångång ska sluta göra ont. Varje steg man tar hugger, svider, bränner, värker som om dina trampdynor födde barn. Ett nytt barn för varje steg. När man sedan inte kan eller ska visa hur ont det gör så biter man ihop munnen och tänderna så hårt så det knastrar i käften. När man sedan slutligen får av sig skorna känns det som dina trampdynor packat ihop sina resväskor, beställt en enkel biljett till Uganda och sagt ”Tack för den här tiden, vi hörs!” och så har dom dragit. Kvar är bara skinnet och själva benet i foten som man går på. Även om dom förbannade skorna är av så tror man att dom fortfarande sitter på, benet gnider mot skinnet så det nästan låter som frigolit mot varandra, eller åtminstone så känns det så. Jag har hört att det gör mindre ont när man är smal att gå i klackar. Jag måste nog säga att det INTE är så. Jag har varit smal och gått i klackar och haft exakt samma känsla då. Den dagen jag hittar riktigt höga klackar som är begagliga att gå i, I LET YOU KNOW!

Men… vad gör man inte för att SLIPPA se ut som en smurf och känna sig lite kvinnlig en kväll. Jo, man gör som jag… man halvbryter sig totalt och sitter här och ojjar sig nu. Det är vad man gör! Och YO…det är snyggt!