Hej mina kära bloggvänner! Det har väl inte undgått någon utav er att den varit typ ”stängd” under en period. Några dagar faktiskt för att vara exakt. Jag har fått många gulliga mess och en och annan förfrågan på facebook varför jag bara försvann….det värmer i hjärtat ska ni veta!

Jag har bloggat sedan 2004. Jag började blogga då en utav mina väninnor älskade att läsa mejl från mig. Hon tyckte jag skrev så kul och underhållande. ”Du borde fan starta en blogg” sa hon. Det var relativt nytt på den tiden. Nu när jag skrev 2004 blev jag nästan chockad själv. MY GOD…. 6 år av bloggande. Jag har vart på andra portaler tidigare och tyvärr ”loosat” den jag precis hade i början. Den hade vart kul att läsa den idag! 😉

Jag har vart inne på att sluta blogga, ja faktiskt. Känner att jag inte har tiden som jag kanske skulle vilja lägga ner på en blogg, jag vill ju att den ska uppdateras ofta. Jag hinner inte det idag, eller jo det gör jag. Om jag prioriterar morgon och kväll. Så ett tag tänkte jag bara att ”Vafan, jag lägger ner helt och hållet!” Ni vet ju att jag många gånger förklarat att man känner ett ansvar för sin blogg, att den blir uppdaterad, att ni får hänga med i mitt dagliga liv o.s.v. Ibland hänger det liksom lite ”över” en att leverera ett blogginlägg. Det är inte betungande, men dock ett ansvar.

Så nu har jag klurat i några dagar. Bara allmänt på hur jag ska göra i framtiden. Hur gör jag med min blogg?! Ska jag fortsätta eller lägger jag bara av, lägger ner, finito, THE END. Men serru… det var inte riktigt det lättaste. Husbandet har gått i taket, syrran har skickat flera sms, det kommer frågor på ”fejjan”. Idag har jag gått in och läst i min blogg. Om hur vi slet för att få Milo, hur kämpigt det var med graviditeten, när bilderna från förlossningen dök upp hade jag svårt att hålla tillbaka tårarna. En bild på Thedde och Elliot i bilen, en härlig fest hos ett par vänner, en trött bild på en morsa som är sliten, en bild på Milo när han blev ett halvår gammal.

Vafan, det går ju inte bara o sluta? Hur gör man när man slutar? Man slutar att skriva, det förstår jag. Men vart tar alla tankar vägen som t ex: ”Åh, den här bilden på Milo måste jag lägga i bloggen!” eller ”Det här måste jag komma ihåg att skriva om i bloggen!” Det här är ju min alldeles egna dagbok som ni andra får hänga med i. Jag går ofta in på bloggen när jag ska minnas datum, eller händelser. Jag läser om saker som jag glömt bort och ler med hela ansiktet när jag läser om Milos utveckling, eller om en kul fest eller när husbandet kidnappat min blogg.

En sak ska man inte glömma bort. Man ”outar” sig ganska så rejält. Eller jag har valt att ”outa” mig. Troligen för att man inte riktigt fattar hur många som faktiskt läser ens blogg. Jag är glad för varenda en av er, det ska ni veta. Jag vet hurdan ”relation” många byggt upp med mig som jag bygger upp en ”relation” med de bloggar jag läser. Jag känner dom men inte dom mig, det är säkert så med några av er. Jag känner inte er men ni känner mig, genom att ni läser här hos mig. Kanske varje dag, kanske en gång i veckan, kanske släntrar ni in här nångång i månaden och kollar hur jag mår?

Så, jag behövde stänga av den ett par dagar. För att bara tänka lite…. hur gör man? Hur gör jag….. det är ett stort beslut att fatta och jag vill inte göra nåt förhastat. Jag vill inte ångra mig på något sätt, jag vill bara göra som det känns rätt i hjärtat.

Sååå… nu vet ni var jag befinner mig. Jag tänker lite…..

Kram & Puss till er alla!! ♥