Jag har ju en tonåring här hemma. Han är TONÅRING med stort T! Det sprutar hormoner ur öronen på honom. Igår hade vi cup i Uppsala. En endagars cup. Vi hade tre matcher och alla kändes lite sådär lojja. Lite trötta. De kanske hade tittat på underbara Zlatans mål i lördags, det hade i alla fall deras tränare gjort.
Nåväl, vi gick in och gjorde en hyfsad första match, en riktigt USEL andra match för att avsluta helt OK. Det jag märkte var att Thedde ju faktiskt inte är så hormonell alldeles själv. Det sprutar hormoner ur öronen på alla hans kompisar. SAMTIDIGT! Det finns några som börjat bröla som jag kallar det. Det betyder att rösten plötsligt inte alls låter som den brukar, den skär sig, den går upp i falsett och så brölar den.
Nåt jag blev lite förvånad över är att dessa hormoner utspelar sig som gråt hos många av killarna. Dom tar JÄTTEILLA vid sig och så gråter dom väldigt lätt. När något går emot dom så blir dom så otroligt ledsna så de inte kan hålla emot tårarna. VI har haft alltid haft några killar i laget som haft nära till gråt (inklusive Thedde) men nu verkar den här hormon rajden skövlat in ännu fler känsliga killar. När man är kvinna och tränare tror jag att det är ganska så lätt att börja tycka så himla synd om dessa killar och bli lite ”mamma”. Man klappar lite extra och så säger man allt kommer att bli bra. Igår märkte jag dock att det liksom inte är så självklart längre. Dom här killarna är (i varje fall de flesta) mycket längre än mig, vissa brölar och så ska jag liksom klappa på en som är ett helt huvud längre än mig.
NU skiter ju jag i det så länge det är OK för killarna…. men TÄNK vad fort den här puberteten kommer in och ställer till det för våra små grabbar. Min grabb är ingen liten bebis längre. Han kommer snart börja bröla och lukta svett. Han kommer käka en hel limpa till mellanmål och dricka 7 liter mjölk och så kommer han säkert tycka att hans mamma är dum i huvudet ibland. Han kommer vilja vara ifred och så kommer hans tankar att var så annorlunda jämfört med när han var liten.
Jag tycker det är urhäftigt samtidigt som jag tycker det är jätteläskigt. Min första bebis blir stor nu. Jag har precis iordningställt ett helt nytt rum till han. han har tagit över vårt stora sovrum och så har vi tagit hans lilla som vårt sovrum! Jag la undan allt som jag tyckt varit så självklart i hans rum som leksaker. Han leker ju inte på det sättet längre. Han har en 160 cm bred säng, han har 2 TV apparater, han har en liten stereo, DVD, målvaktshandskar, PS2 och massa filmer och spel. En dator som han msn:ar med sina polare med. MEN, jag kunde inte plocka undan allt så lite ritgrejer och några legobitar hänger kvar. Mamma måste ju för tusan gubbar hänga med lite här nu…. 🙂
Det är jättejobbigt att han växer ifrån mig nu samtidigt som det är så självklart. Hoppas bara han lärt sig många bra saker hemifrån som MYCKET KÄRLEK, SYMPATI, SUNT FÖRNUFT och att man alltid kan ringa hem!!
