Tänk att alla dessa månader redan gått, jag fick ju biljetter i februari liksom. Då tänkte jag att det var evigheter kvar till det var dax för konserten på Ullevi. Nu är det 8 dagar kvar, nästa helg drar vi dit. Jag och husbandet. Hårdrockshusbandet ska kolla lite Madonna och han tycker det ska bli skitkul. Det är bra att han är ombytlig vad gäller musik.

Jag läste hennes låtlista och rös ända ut i tårna. Äntligen ska jag få se denna IKON. Vi har sittplatser, Ni vet att gamla kärringar vill ha det så bekvämt som möjligt 😉 Halva vår byhåla ska åka på det här så vi kommer nog vara en del därnere, husbandet och jag bor på hotell en natt. Tanken från början var nog att vi skulle bo 2 nätter… men näää, det pallar vi inte. Vara ifrån Milobebis så länge? Neeej, en natt får räcka!

Det är så häftigt med stora konserter, hela stan andas konsert. Människor är på bra humör, lite lulliga och förväntansfulla sådär. Man träffar massa nya människor och ser lite annat än det vanliga.

Ska bli så häftigt och få se henne på riktigt. 50 bast och så jäkla het så hälften vore nog.

Godmorgon och än en gång….

TACK FÖR SUPPORT OCH STÖD! Blir otroligt glad att jag har min blogg, här hämtar man faktiskt styrka såna dagar som igår. Ni ger mig den styrkan! Idag känns det lite bättre, jag grubblar såklart litegrand på morgondagen. Kommer det att gå eller inte? Kommer jag banga än en gång, och vad kommer det att innebära för min tand? Sövas ner och plocka ut den eller vadå? Kan säga att jag knappt tänker på pengarna, eller det gör jag ju såklart. MEN, just nu är detta så överväldigande så jag orkar inte tänka på pengarna oxå! Igår blev det gratis by the way, tandläkaren ville inte ha nåt för igår! Det var ju najs faktiskt.

Nog om det….i alla fall för en stund!

Idag ska vi åka till grönan med ungarna! Det är "typ" sista veckan med sommarlov, i alla fall näst sista hemma hos oss. Vi fick ett så jäkla bra häfte som kallas artisthäftet med massa gratisbiljetter till allt möjligt, inträde, karuseller coh femkamp! Så Milobebis åker till sin farfar och farmor och vi tar de stora pojkarna och drar dit. Husbandet jobbar till 11 sen drar vi….

Tveksamt om jag åker nå karuseller, jag känner mig mör i hela kroppen och har ju fortfarande ont! THANK GOD för IPREN och ALVEDON! De är mina bästa vänner just nu!

Här ser ni en looser, en LOHOSEHER!! Jag är helt söndergråten…. Jag klarade inte av det helt enkelt.  Det blev en annan tandläkare idag som inte ALLS hade någon sympati för töntiga 36 åringar som är rädd för tandläkaren. Han mörscha på med sina sprutor helvilt i käften på mig. Väntade inte direkt att någon bedövning skulle ta utan började borra svinhårt i min så jävla onda tand.

Grejen var att jag beslutat mig för att ta bort den här jäkla tanden som jag bara inte står ut med längre. Han ville borra sönder den, alltså i 2 delar så att det skulle bli lättare att ta bort den samt att det inte skulle behövas opereras bort några små rötter som eventuellt skulle bli kvar i tandköttet! Sagt och gjort. MEN…. jag hann nog inte bli så bedövad som tanken var, eller så är jag bara så inihelvetes smärtpåverkad nu för att det är en inflammation i den. Alltså, på riktigt. Jag sprattlade med benen när han borrade, jag flaxade med armarna. Han slutade inte utan körde på några sekunder till, då brast jag ut i något jag brukar kalla FULTJUR!!!

STANS JÄVLA FULTJUR dessutom! Jag grät rakt ut och hulkade. Han försökte bedöva rakt ner i nerven, bedövningsmedlet flöt i hela käften. Jag var bedövad ner i axeln till slut. Husbandet var svettig och alldels förtvivlad med mig därinne. Thedde hade hand om Milobebis utanför.

Då brast det totalt. Jag har nog inte i mitt vuxna liv gråtit av smärta mer än när jag fött barn. Det här var värre. Jag lovar, det var så overkligt hur ont det gjorde. Jag kände att jag inte klarade mer, jag grät och sa åt honom att fylla upp hålet så jag fick dra hem. Vi diskuterade saken fram och tillbaka. Det värkte så mycket så jag ville springa hem till mina IPREN. Han fyllde upp det, och lät mig åka hem! Väl ute möttes jag upp av en förtvivlad Thedde som såg sin mamma gråta så mycket. Han klappade på mig, kramade mig och hade tårar i ögonen. Han är så fin min lill"stora" grabb. Han ville knappt följa sin kompis utan ville följa med hem o ta hand om mig. Med tårar i ögonen tvingade han sig själv iväg till slut. Mitt hjärta är så stort för denna underbara känsliga unge!! Han har fått en sån fin egenskap, att kunna visa känslor!

Efter att ha gråtit ut mot husbandets axel så åkte vi hem. Han ringde jobbet och sa som det var. Gjorde mat som jag fick kämpa i mig, bäddade ner mig och gick en promenad med Milobebis.

Ska dit på torsdag för ett nytt försök. Då ska det knapras värkisar innan, jag ska försöka sova bra, äta bra och sen ska bedövningen få verka minst en halvtimme. MY GOD, jag vet ärligt talat inte om jag klarar av att åka dit igen. Huuuu..på riktigt. Jag är helt slut på psykiskt och fysiskt nu så jag vet inte vad. Känner mig som en looser. En feg jävla bangare…. men samtidigt! När jag tänker efter, det finns inte på kartan att han skulle ha fått fortsätta!! NONONO….

Hörrni, tack för fina ord och pepp i det förra inlägget. Ni är guld värda för mig…. KANON! Tack för ni finns!