Vänner!

Först och främst, tack ifrån djupet av mitt hjärta för all kärlek, omtanke och pepp. Ni är ju en hel hög fantastiska människor, kändes som ni stod med mig därinne i det där rummet igår.

Hela dagen igår gick åt att förbereda sig kändes det som. Jag läste alla kommentarer jag fick om era upplevelser med magnetröntgen. Jag var så tacksam att ingen skrev att det bara var hemskt och att man inte klarade det, jag fick mer tips på hur man skulle tänka och göra. Tipsen jag fick mest var att blunda från man la sig på britsen till man kom ut. Det gjorde inte jag…. Alltså allt var lite konstigt med tanke på det här med språket, en av tjejerna i röntgen rummet pratade lite engelska. Hon sa först att jag skulle åka in med fötterna först och sen att mitt huvud skulle vara utanför, så jag blev superlugn. Men sen när de började trycka in mig så insåg dom att jag var för kort, att de var tvungna att köra in mig i röret. Så där låg jag med öppna ögon och stirrade på ”taket” i röret och tänkte att det var rätt trångt här.

Som tur var så bad jag om att få med mig Tony in i rummet, det var kanske framgångsfaktorn i allt. Han stod vid min huvudända hela tiden. Jag blev inte erbjuden varje hörlurar eller musik, vet inte om det berodde på att han var med eller om det är rutinen här i Spanien bara? Oljudet är ju verkligen allt annat än kul, det slår, skriker, bankar, trummar, ja men allt man kan tänka sig. Jag som högkänslig som redan är känslig för olika ljud blev såklart otroligt påverkad av det. Men jag säger bara Tony. Han stod där i oljudet och hojtade till mig, ”Här är jag, jag står 20 cm ifrån dig, jag ser ända ner till dina tår, jag skulle kunna ta dig på ansiktet, så nära är jag. Kom ihåg och andas, långa djupa andetag, hela tiden. Du klarar det här. Du är jätteduktig!” Han frågade också om jag ville att han skulle vara tyst? Haha…. Tänkte väl att jag blev stressad med honom skrikande in i mitt rör. Men det var bara skönt och veta att han var där vid mitt huvud, och jag tänkte att han ju kan dra ut mig om det skulle bli alldeles hemskt. Bara ta tag i min arm liksom. ☺️

Nervös gick jag där i väntrummet med min kristall i händerna, jag gick och drog den fram och tillbaka. Bra för att lugna psyket. Valde en rökkvarts, den lugnar men gör en också stark samtidigt.

Det tog 15 minuter, det gick bra. Jag fick jobba lite med mig själv, andas långa djupa andetag och blunda för att inte gripas av panikkänslor. Glad att jag klarade av det, var så lättad igår. På måndag får jag svar på vad det kan tänkas vara som felar i min rygg.

Nu ska jag jobba vidare här. Vi hörs sen igen!

Kram Nina

Hej vänner!

Ligger här i vår säng på övervåningen och tycker lite synd om mig själv, försöker att inte göra det men just nu är det tungt. Värken intensifieras för varje dag som går nu. Idag är det 2,5 vecka sen det började. Det börjar tära på psyket så att jag gråter en hel del. Milo ser på mig att jag inte är ok och jag ser att han blir sådär fundersam, såklart när mamma inte är sitt glada vanliga jag. Tony har en bekymmersrynka i pannan, jag vet att han inte mår bra när jag inte gör det. Milo är så hjälpsam, han tar på mig strumpor på morgonen och sköter all sin egen markservice. Tony roddar och fixar med allt han kan. Idag blev jag ordinerad vila av naprapaten, du är på gränsen till att din rygg kollapsar helt sa han.

Det är väldigt annorlunda att vara i ett annat land när något sånt här inträffar. Ja vi vet ju inte vad som inträffat ännu, jag ska göra en MR röntgen imorgon kl 15.30. Är precis livrädd för den. ”Du ska vara stilla i ett trångt rör som låter illa i 25 min” fick alla mina paniska tankar att slå bakut. Men det här med att vara i ett annat land, som besöket hos naprapaten idag. Alla termer som har med diskbråck, diskutbuktning, rörelser, mediciner osv att göra ska avhandlas med någon som pratar knackig engelska. Ska ärligt säga att det funnits stunder som jag bara tänkt att jag ska packa ihop allt och åka hem till Sverige. Det är lite läskigt att vara i ett nytt land där du inte kan språket när du blir såhär dålig som jag är nu. Men bara tanken på att sitta i ett flygplan 4,5 timma får mig att tänka om, jag kan inte sitta så länge även om man rör sig på ett plan så sitter man ju den mesta tiden. Och tänk om jag får svinont? Vad gör man då på ett plan, ber flygvärdinnan slå mig hårt i huvudet med tekannan?

Från dagens besök hos naprapaten. Här med laserbehandlingen i full gång. Tony följde med in denna gången, det var skönt att ha ett par öron till därinne. Dessutom så ställer han frågor, jag blir mer blockerad och tyst. Exakt så som jag inte alls egentligen är. Men att vara väldigt smärtpåverkad tar bort det man egentligen är. Önskar att det fanns ett enda sätt som underlättade smärtan, ett enda sätt att ligga eller sitta på, men det finns verkligen inget. Allt gör ont. Att ligga på mage funkar bäst i alla fall, så får jag ihop någon timmas sömn per natt. Jag går på full dos Ipren och Alvedon dygnet runt nu, men det hjälpte lite första dagen, nu i ett par timmar, sen är smärtan lika illa igen. Och då får jag kämpa tills jag får ta tabletter igen.

Fick utskrivet tramadol idag. Hade jag varit en ”normal” person så hade jag tagit det utan ett knyst. Varit överlycklig över att äntligen bli smärtstillad. Men för mig är det att bestiga Mount Everest x 10. Att ta ett narkotikaklassat preparat som är ordentligt beroendeframkallande och som det står spaltmeter om på diverse sidor som ”ungdomsdrogen som är livsfarlig”, gör så jag mår illa av bara tanken. Jag som hade tufft att ta Alvedon och Ipren. Så då gissar jag att ”stå ut” är det enda som är kvar. Gråta och stå ut tills det lättar lite, gråta och stå ut tills naprapaten fått mina plåtar från MR så han vet hur han ska behandla mig. Han talade också om ”the shot”. En spruta. Den är fylld med starka ”painkillers” och annat. Tar också bort smärtan…. Men den ger man när patienten inte längre står ut, inte kan gå, bara skriker osv. Vi ska försöka undvika den om det går sa han idag.

Känner ett stort förtroende för honom, han är duktig, Tony var med idag och hörde allt han sa och höll med. Han är högt rekommenderad i hela Marbella så jag tror att jag är hos rätt person.

Nu ska jag bara fixa den hemska MR:en imorgon. Den ser jag absolut inte fram emot, vet bara att jag MÅSTE fixa den. Annars får vi inte svar på vad det är som felar där inne i min rygg. Jag måste se den som det första steget mot en friskare rygg.

Då vet du lite hur landet ligger. Jag kämpar på kan man säga. Inläggen haglar inte tätt men jag försöker i alla fall. Har nya recept på gång så småningom kommer de hitta in hit också. Annars så uppdaterar jag er såklart på läget. Har du gjort MR får du gärna dela med dig av den erfarenheten.

Kram Nina