Måste bara visa…. igår köpte vi ju present till lilla Meja. Elliot som hade kunnat ge bort sin arm för att få träffa bebben inte tidigt nog knåpade ihop en välkomstteckning till henne. Det höll ju på att gå åt skogen med besök eftersom 3/4 av familjen är förkylda…..men det blev besök till slut!

VÄLKOMMEN TILL VÄRLDEN
VÄRLDENS BÄSTA MEJA
NJUT AV DITT FÖRSTA LIV

….så står det på teckningen. Min Plutt med världens största hjärta…..

Mina tårar rinner….. rinner för bloggvänner som valt att gå vidare i livet…… inte tillsammans….. Tänker på er M o F.

Jag minns min egen separation som det var igår. Den känslan är inte fin eller någon lätt känsla. Det var helt klart det absolut tyngsta jag genomgått i mitt liv. Och mitt liv har inte varit jättelätt…..

Den sorg jag kände då vi valde att bryta upp vår familj var hemsk. Den var genomborrande och satte eviga spår i min själ. Den finns där för alltid…. jag tar den med mig resten av livet. Den känslan man bär med sig vet bara de som genomgått det. Ingen annan…… finns inga hurrarop eller peppningar som hjälper. Det enda som hjälper…….finns inte…….i varje fall inte för sorgen.

Det som finns är tiden….. den berömda tiden som faktiskt på något konstigt sätt gör såren lite lite mindre. Dom försvinner aldrig men de blir mindre….

O när de blir mindre så förvandlas man. Man förvandlas till någon som orkar le igen, någon som orkar öppna upp sitt hjärta för lycka igen, någon som orkar våga tro på livet igen…fast det ser lite annorlunda ut och inte är som det "ska" vara. Någon som vågar öppna dörren till sin själ igen…. någon  som bara vågar tro på obeskrivlig lycka igen.

Jag är någon….jag är hon någon som vågade tro igen! Jag är hon som vågade öppna upp min dörr.

Han som öppnade den bara stod där, en mörkgrå novemberdag….. han fick mig att le igen, han fick mig att tro på lycka igen, han fick mig att våga tro på livet igen…fast inte allt var som det "ska" vara.

Nu står vi här…..min stora underbara familj och jag. Min kärlek räcker till för alla i den familjen. Min själ är kanske inte läkt från det den genomgått men den har ett stort plåster som håller ihop.Ett vackert plåster med hjärtan och blommor som säger att "det blev så bra det bara kunde bli" fast det inte är som det "ska" vara.

Vår lilla bebispojke Milo är på väg. Här på jordelivet väntar hans storebröder ivrigt och kärleksfullt. Deras små hjärtan är redan fyllda av stor kärlek till sin lillebror. Storebrödernas pappa väntar oxå på Milobebisen…. och storebrödernas familjer på pappas sida.

I vårt liv hamnade HAN, han som fick storebrödernas mamma´s hjärta att le av lycka igen…. och vi ALLA är lyckliga igen.

Tack för allt du ger oss Tony, vi alla älskar dig djupt!

En sån vacker bebis jag fick ha i min famn igår, hon var så söt så det gjorde ont i mammahjärtat…..såklart grät jag en skvätt! Såå typiskt mig…. Det bara känns så fantastiskt att hålla ett alldeles nytt liv i famnen, en människa som är helt fullbordad, perfekt och redo för världen. En människa som bakats där inne i livmodern….. bakats att klara alla påfrestningar, att använda alla sina organ….. Piuh, det är nästan för mycket att tänka på!

Min bebis bakas ju fortfarande….igrå kväll hade jag dock lite "värkar"…..kan tro att de var förvärkar! Fick några med 10 minuters mellanrum. Måste vara att detta är tredje barnet…allt blir väl värre då kan jag tro! Allt kommer liksom tidigare….
Han får gärna vara kvar nån vecka till….. men sen gör det inget! Kom ut ba!!

Jahapp, vad händer i veckan??

Måndag: Jobba sen LUUUUUUGNT…..
Tisdag:   Jobba. Besök på BB, husbandet vill nog se ett sånt rum och jag har ju som sagt glömt bort allt!
Ondag:   Jobba halvdag. Innebandyträning med föräldramöte efteråt.
Torsdag: Ledig. Föräldragrupp
Fredag:   Ledig och SLAPPA
Lördag:   Match med grabbarna
Söndag: SLAPPA

Jag har avancerat till 3 slappardagar denna vecka. Min barnmorska sa att jag skulle ta o lugna ner mig lite…. okej sa jag…. 🙂