Heeej!

Åh jag har så otroligt mycket att berätta för dig. Nu har vi landat ordentligt här uppe i de norra skogarna. Här uppe är det ett lugn som är svårt att förklara, det är en lugn känsla rakt igenom på något sätt.

I förrgår kväll gled vi äntligen in i den lilla byn och det var som när man alltid kommit hit. Samma känsla alltså.

Det första vi gjorde var att installera oss på campingen där vi ska bo. Mormor har fullt hus hemma så vi har fått låna min morbrors husbil och bor i den bredvid mamma o pappas husvagn.

Mamma stod och välkomnade oss när vi äntligen rullade in på campingen.

Fina mamma, som jag saknat dom båda! ❤️❤️❤️

När vi installerat oss blev det dags att åka till mormor. Milo var så spänd av förväntan att få träffa mormor och jag med. 8 år är så lång tid. Milo var 2 när vi var här sist.

Ni som följer mig på story fick ju se när jag gick in hos mormor och fick krama henne i en hel evighet. Mormor hade blivit så liten. Hon har gått ned i vikt och blivit kortare. Min mormor har liksom vägt 105 kg en gång i tiden. Jag ville typ lyfta upp henne i mitt knä och bara krama henne till dagen efter. Älskade lilla mormor. ❤️

Lyckligt nog fick vi under resan upp veta att mormors skitsjukdom i tarmen inte spridit sig! Det blir en operation bara så ska skiten vara borta! Så tacksam.

Vi satt hos mormor ett bra tag och bara pratade. Kändes så himla härligt att få vara nära henne. Efter mormor åkte vi till vår camping och satte oss inne hos mamma o pappa och mös en stund. Sen somnade vi som små sillar i vår husbil. Fasen det tar på krafterna att resa långt alltså….

Morgonen efter gick jag, mamma och pappa ut på en promenad. Alltså den här vyn? Att få gå längs med vattnet här var sååå härligt.

Efter promenaden så blev det dags att fara upp till min farfars gamla hus. Där har jag inte varit sen jag var barn. Nu är huset rustat och saker på gården är rivna men oj så fint det blivit. Och vinden, där jag lekte mest som barn var intakt.

På vägen ville Tony leta efter hjortron, han hittade dessutom. Dock lite omogna men ändå. Så gott och så vackert med hjortron.

Vi stannade för mysig fika på ett ställe på vägen. Glass och kasta lite macka vid strandkanten.

Sedan rullade vi in på gården. Gården som jag älskat att cykla på. Gården som farfar gick omkring på med sina avklippta gummistövlar och gormade åt mig när jag tagit cykeln. Han hörde så dåligt farfar och trodde han svarade på annat när jag frågade om cykeln. Förstår ni vilka knasiga konflikter jag kunde ha med farfar?

Den där ursöta svampen som jag suttit på sen jag var noll år. Från början var dem tre som stod på små björkstubbar. Sååå söta! ❤️ Så speciellt för mig att få sitta där igen. Minns den så mycket större…..

Jag besökte vinden. Det första som slog emot mig var doften. Det var precis som då, då när jag var liten och smög upp på vinden och lekte med allt skoj fast jag inte fick. Farfars gamla gungstol som han alltid satt i. Nästan så jag kunde höra honom nynna och gunga på den. Hans trummande med fingrarna på armstödet och lugna ögon. Fina farfar! ❤️

Önskar jag kunde ta med den hem och fixa den. Tänk att få ha en del av vad som var så mycket farfar hemma?

Hittade farmors bankbok också. Det kändes nästan kusligt….

Pappas uppväxt på en plats är mäktigt att ta in på något sätt. En plats som också blev min uppväxt till en viss del. Så värdefullt och så stort på något sätt. Älskar att jag fick vara där med min pappa. ❤️

Har så mycket mer att berätta för dig. Men jag måste dela upp allt för det är så sjukt mycket.

Nu ska vi fortsätta spela Yatzy i husbilen här. Solen skiner för fullt fortfarande så vi går inte i säng förrän vid ett på nätterna.

Älskar’t!

Hörs sen igen, ska berätta och visa dig mer. Det har varit några väldigt känslomässiga dagar här.

Kram Nina