Godmorgon raringar!

Sköna Söndag in the house. Ligger här i sängen och har verkligen ingen som helst lust att gå upp, känns som det får bli en ”dra sig i sängen” morgon.

Min lilla kompis ligger ihopkurad här i täcket bredvid mig. Var annars? Hon sover så skönt nu, knappt så hon rör sig alls.

Tänkte på min tatuering på armen. Jag gjorde den i november 2011. Minns hur dåligt jag mådde då….. Bestämde mig för att göra en pepp-tatuering till mig själv. En som skulle ge mig pepp och påminnelse om att allt till slut skulle bli bra. Att jag skulle hitta ett sätt att må bra igen.

Banderollen är egentligen felvänd med tanke på fågelns mun men det var viktigt att jag skulle kunna läsa texten själv, ofta. Banderollen blev heller inte som jag tänkt…. men denna tatuering visade sig bli mycket viktigare än jag trodde. Det kändes som att jag där och då bestämde mig för att göra allt jag kunde för att hitta en väg att må bra igen. När det blev ”skrivet i sten” blev det mer sant för mig.

”I shall find a way”…… jag ska hitta en väg…..

Min hypokondri började galoppera som allra värst den här perioden. Allt var sjukdom, död och oro. Allt i mitt liv var rädslor och jag hade svårt att få ihop en endaste dag där jag mådde ok. Många dagar var gråt, många dagar var djup oro och ångest. Milo var fortfarande liten, bara 3 år gammal. Stora killarna 13 och 15. Huset var fullt av hormoner och tonårsgnabb. En trotsig 3 åring och så hypokondri.

2012-2013 blev ett helvetes år, jag började gå i terapi och mycket vanligt är att må ännu sämre till en början. Det gjorde jag. Hade dessutom massa brister i kroppen så allt liksom kapsejsade precis prick samtidigt.

På min pappas födelsedag, 13/3 – 2014 outade jag för första gången på bloggen att jag led av hypokondri i det HÄR inlägget. Jag var nervös. Visste inte om ni skulle tycka jag var galen. Men jag hade dagen innan gråtit hela dagen åt att jag fått besked om förändringar i en leverfläck som de hade opererat bort. Jag var hysterisk kanske jag ska säga.

(Efter ytterligare kontroll på hudkliniken så visade det sig inte vara någon fara alls, det som eventuellt kunnat bli farligt i framtiden hade tagits bort. Nu var jag som en ”normal” människa igen och inte en som läkaren förklarade från början skulle kollas var 6:e månad. Den lättnaden…. )

Här var jag på väg för att vara konferencier bara någon dag efter det jobbiga leverfläcksbeskedet.

Jag levde ett så destruktivt liv då. Jag famlade i mörkret. Bokade in mig på saker jag egentligen inte orkade. Mådde kattskit men låtsades som ingenting. Ville inte någon skulle veta hur det var fatt egentligen. Min familj visste och de närmaste vännerna men ingen annan. Jag tror att jag ville leva normalt för att intala mig om att jag inte var sjuk.

Att outa något så tungt på bloggen var en enorm lättnad men självklart lite läskigt. Minns att jag fick närmare 60 kommentarer på ett av inläggen jag skrev. Det fanns många fler som led av samma, många skickade så mycket kärlek och lyfte mig. Bloggen skjöt i höjden.

Den här kommentaren förändrade också mitt liv. Den gjorde så jag kom i kontakt med Mia Lundin och fick konstaterat den enorma hormonella obalansen jag hade i kroppen som dessutom förvärrade precis allt. Tack till dig M! ❤️

Idag! Några år senare, så kan man säga att jag hittade en väg. Tony och jag har pratat mycket om detta bara det senaste året, hur mycket bättre jag mår idag. Han ser nog den största skillnaden av alla, han säger att det är ljusår på hur jag är idag jämförelsevis med för bara 1,5 år sedan. Jag mår så mycket bättre och är så tacksam för det. Dock så tror jag att jag för alltid kommer ha hypokondriska drag i mig. Jag har ju levt med hypokondri så länge jag kan minnas nästan. Självklart oroar jag mig om jag får kroppsliga symtom men det är inte riktigt i samma omfattning som förut. Jag blir inte besatt och springer till doktorn. Jag kan avvakta. Se om det går över? Inte tänka så mycket på det.

Hur gjorde jag då? Terapi, 3 år lång terapi. Sen det viktigaste av allt, att få min kropp i balans. En kropp som lider av hormonell obalans och brister gör att det blir kaos i allt. Det blir en ond cirkel. Ångest och oro gör så kroppen använder mer av alla mineraler och vitaminer och gör så kroppen blir spänd och stressad. Det i sin tur ger mer symtom från kroppen och så är karusellen igång.

Nu blev det ett långt inlägg om lite känslor här på morgonkvisten. Vill skicka en kram till alla som befinner sig i det där hemska hålet. Jag vill också ge er hopp om att livet kan kännas lättare och att du kan må så mycket bättre. ❤️

Hepp, ett abrupt slut. Nu ska vi visst åka och träna jag och Tony. Vi hörs lite senare vänner!

Kram Nina