Hörni, jag har ju fått hem min minneslåda från mamma o pappa nu. Varför blir jag alldeles tårögd när jag tittar bland mina grejer? Det ska ju vara nåt härligt. Kanske är det att tiden liksom bara går. Alla vi blir äldre. Allt det som var då känns så ofantligt långt borta. Någon som känner igen sig?

Det här kanske är skittråkigt för dig att titta på men jag känner att jag vill visa dig i alla fall.

Klänningen högst upp har mamma virkat. Den hade jag på min andra fotografering i livet. Det var då mamma brände mig med locktången på örat och jag tjöt mig igenom hela fotograferingen. När vi kom hem hade jag en blåsa stor som en enkrona på örat. ”And the molnig the year award….” hahaha! Hittar inte bilderna på mig i klänningen nu bara, hade varit roligt att visa dig. En gammal tröja med fläckar kvar som inte går bort, den underbara lilla sparkdräkten och lilla vita som jag hade under min dopklänning. ❤️

Har ni en sån här? Min bok från mina första år.

En liten Nina. Jag var finurlig redan då berättade mamma och pappa. Syns på ögonen på något sätt.

Familjefotot hade jag visst klippt sönder! Haha…. det står under bilden också.

Mina första kompisar. Till höger har ni Satu som var med till fjällen nu för en vecka sen. Haha, måste visa henne.

4 årskalas även om det ser ut som 3 ljus på tårtan. Men det är 4. Vilket järngäng, dom orkar t.o.m lyfta mig och varenda unge är finsk. En av dessa här ovan är jag kompis med på Facebook.

Jag och min dåvarande bästa kompis Lisso utanför bowlinghallen där våra föräldrar alltid tränade och spelade. Ser ni att vi är svinbusiga och springer utan skor ute?

Ja ni, vilka minnen det väcker. Minns bara hur kul vi hade på bowlinghallen jämt. Så glad jag är för alla dessa härliga minnen man har. Glad att ha min lilla låda här hemma även om den gör mig lite tårögd också.

Har du sånt här hemma?

Kram Nina