Morrn….

….inte god utan bara morrn. Huuu, har en riktigt dålig dag idag, det har jag känt sen jag vaknade sådär vid 2 tiden inatt eller faktiskt redan sen igår. Ångesten river i bröstet och jag känner mig totalt handfallen. Att vara en HSP person med alla dessa upp och nedgångar i känslolivet är fan ingen lek, helst inte när det är PMS inblandat också. När jag landar i ett sånt här ”hål” som jag kallar det så kan vissa dagar kännas övermäktiga. Efter att jag skrev mitt inlägg igår så är jag glad att Milo bara ville sitta vid sin dator så jag kunde ligga på sängen och stirra i taket och sen dumpa över ansvaret här hemma och bara bädda ned mig och somna. Gråtklump i halsen, vidrigt jobbiga existentiella frågor i huvudet och en känsla av att inte vara tillräckligt bra på något åt upp mig. Ibland är jag så otroligt dålig på att älska mig själv. Tvärtom så kan jag nästan se på mig själv med förakt. Med ögon som kräver så mycket mer än jag någonsin skulle klara av.

Den logiska människan i mig vet att jag har för höga krav. Den logiska personen vet hur jag jobbar med saker, hela tiden… alltså hela tiden. Inge rast och ingen ro. Den logiska personen i mig ger mig en klapp på axeln, säger att jag är bra och har gjort så gott jag kunnat. Men den logiska människan i mig får sällan plats när det är såhär. Det är hon den där bitchen i mig som ställer orimliga krav och får mig att känna mig som en loser som hörs. Hon är högljudd den fan. Hon skriker nästan. När jag är i det mörka hålet är hon som mest högljudd.

Ni förstår metaforerna här hoppas jag…..

Det är obeskrivligt jobbigt och frustrerande i hålet och jag vet att jag inte kan rå över det. Det är ju inte jag. Det är mina hormoner. Eller kanske avsaknaden av dem, det vet man inte så noga i min ålder. Hålet kommer ju en gång per månad i olika stark omfattning, den här månaden är ingen lek. Det känner jag. Jag är totalt däckad känslomässigt och jag har mina aningar om varför det blev så vidrigt denna månad. Jag har inte rört mig ALLS. Jag har varit sjuk i en månad och bara legat. Noll motion för mig är katastrof. Då kommer den jäveln och slukar mig hel. Saker som känns normalt jobbiga när man inte har PMS blir 3000 gånger värre med. Saker jag redan klurar på i mitt ”vanliga” liv slår i taket i omfattning och känsla när jag hamnar i mitt PMS hål.

Är jag ensam om det här? Snälla, säg att det finns någon där ute som känner igen detta? Jag behöver dig idag….

Nu vet jag vilka kommentarer som brukar komma vid såna här inlägg. En del tycker att jag kanske borde börja medicinera, en del säger hormonspiral osv. Medicin kommer jag inte börja med….jag fixar inte det. Hormonspiral går inte då min extra ledningsbana i hjärtat inte fixar det, jag får hopphjärta och då kan vi snacka ångest big time.

Jag tror att jag måste börja ta mer av min progesteronkräm men då jag gjorde det för något år sen så fick jag sån jäkla speed i kroppen. Jag tog alltså för mycket…. å jag är rädd för alla kroppsliga fenomen, tycker dom är jobbig, allra helst nu när jag är som svagast. Den logiska i min säger ” TA MER, det är flera år sen du tog 2 pumpar, nu behöver du och din kropp mer.” Grejen är att det står 1/2 – 1 pump 2 ggr dagligen på flaskan så jag fattar inte varför jag inte bara gör det?

Men när man har PMS på det sättet som jag har det så kan det vara f***ing omöjligt. När att bestämma vad man ska äta kan kännas övermäktigt, hur ska då inte en sån sak göra det? När jag kommit ut på andra sidan detta så kommer det kännas som den självklaraste grejen i världen. Det är därför detta är så sjukt på så många olika sätt.

Att jag är glad att jag sprang på min guru Mia Lundin säger jag bara. Hade jag inte gjort det så hade jag nog inte klarat det här. Det är ändå, mitt i allt det jobbiga, skönt att veta vad det beror på. Att veta att det finns naturliga förklaringar till varför jag typ inte fungerar som människa stundtals, ja det underlättar ju.

Såhär står det:

Perioden runt 40 år är för många kvinnor en mycket intensiv tid i livet – balanserande mellan yrkeskarriär och familjeliv, inte sällan med fortfarande ganska små barn. Att problem som sömnlöshet, irritation, oro och depression kan bero på att man är på väg in i övergångsåldern kan vara svårt att inse. Särskilt när man fortfarande får sin mens.
Mia Lundin, som är barnmorska med specialistutbildningar inom gynekologi och obstetrik, kallar denna fas förklimakteriet – när man fortfarande har mens men börjar uppleva olika hormonella problem i samband med övergångsåldern. Mia bor i USA och har där i över 20 års tid arbetat med att behandla hormonella rubbningar hos kvinnor.
I åldern 35–40 år börjar ägglossningen bli alltmer oregelbunden, vissa månader uteblir den helt, det känner nog många till. Men att det redan då sker hormonell påverkan som kan ge rejält kännbara besvär hos vissa kvinnor är det inte lika många som känner till.

Så hur ska man vet om det är förklimakteriet eller pms:

Hur ska man veta om besvären beror på ökad pms eller om man är på väg in i klimakteriet? Om du lider av pms är mensen ofta regelbunden och symtomen tilltar strax före menstruationen. När den väl har börjat försvinner symtomen och du känner dig normal igen. Om du däremot befinner sig i förklimakteriet så kommer mensen mer oregelbundet, antingen tätare eller mer sällan, samtidigt som symtomen ofta kvarstår en vecka under menstruationen.

Hur kan det lindras:

• Se över vad som stressar dig mest och dra ner på det så mycket du kan.
• Gör avslappningsövningar.
• Sluta vara perfektionist!
• Utöva motion i en form du gillar.
• Akupunktur kan hjälpa.
• Likaså yoga.

Det som inte står är alla tillskott och progesteronkrämen som jag tar.

Well well…nu har jag fått skriva av mig lite hos dig. Ibland kan det också hjälpa. Som att man får ner känslor på pränt och då får man kanske ur sig lite ur sitt system. Jag har som tur är en person i min närhet som är precis som mig så där kan jag hämta lite kraft när det känns som idag, när det är övermäktigt.

Tack för att du orkade läsa och för att du finns här inne. ♥

Kram Nina