Goddagens raringar! ❤️

Hoppas ni mår fint. Själv så känner jag mig lite moloken. Kan inte förklara varför heller. Lite låg sådär är jag i alla fall. Är ju inte helt kry heller så det kan ju vara därför. Det kan också vara min HSP personlighet. Är man en högkänslig person kan man inte alltid förklara vad som för tillfället får en att känna vissa känslor. Det gäller att bara acceptera läget och hänga på.

Något som jag ändå gläds så otroligt mycket åt är att Kenza är gravid. Har denna morgon kollat hennes klipp på Youtube där hon förklarar hela resan.

Allt från att ha fått veta att hon 20 år för tidigt börjat närma sig klimakteriet vilket gjort att hon har dåliga ägglossningar som inte ger några ägg, och de som finns är av dålig kvalitet.

Hon berättar vidare att de gjort 2 IVF försök varav det första inte utvecklades till något och det andra gav inte ett enda ägg. Till slut lyckades de bli gravida naturlig väg och hon är självklart överlycklig men också väldigt rädd för framtiden.

Jag kommer aldrig glömma vår resa som jag och Tony gjorde. De 2 åren som säkert gjort oss till det paret vi är idag. Något av det jobbigaste att genomgå är ju barnlöshet. Att jag redan hade 2 barn sedan innan komplicerade det hela lite till. Man hade inte samma rättigheter även om mannen är ny, och även om han skulle bli barnlös.

Det var en sån kamp alltså. En daglig kamp med ett fokus som bara var inställt på barneriet. De 2 åren bara gick i någon form av bebisvakum och när vi kom ut ur den så kändes det som tiden rullat på omkring oss men vårt liv hade stått still. Det blev en Milo av det hela och som vi väntat och längtat efter detta lilla barn alltså. Det var ju meningen att det skulle vara just han så nu i efterhand var det värt att vänta.

Tänk hur livet är? Tänk hur livet för en kvinna är egentligen….

Nu är jag så sakteliga på väg in i klimakteriet istället. Mina äggstockar gör säkert sina sista tappra försök att tillverka fina friska ägg, men jag känner att hela maskineriet är på väg att ”shut down”. Ärligt så är det något av en sorg. Nu kan man snart inte längre, skulle jag försöka nu så skulle det säkert vara otroligt svårt. Det är en förändring som jag personligen upplever som ganska jobbig.

Jag tycker det pratas lite dåligt om det. Jag får känslan av att jag är rätt ensam om att känna såhär. De flesta upplever jag som mer avspända kring det här. Jag är inte det. Jag vet inte vad jag har att vänta? Min mammas klimakterie upplevde hon som jättejobbig.

Nu låter jag knäpp, jag vet det…. men kommer jag känna mig som en kvinna? Jag vet ju såklart logiskt att jag är en kvinna och att kvinnlighet inte hänger på fertilitet, det vet jag. Men hur kommer känslan vara?

Att kroppen tacklar av och går in i en form av vila är ju inte helt enkelt för alla. Klimakteriet kan vara en galen resa för en kvinna. Själv har jag ju fått börja känna på den lite iom att jag själv är i något som heter förklimakteriet. Kroppen förbereder sig på det som komma skall.

Det har börjat pratas om detta mer nu tack och lov, men jag vill läsa och höra mer. Mia Lundin har gjort ett hästjobb med att upplysa även svenska kvinnor (inte bara Amerikanska) om att det finns hjälp att få och att vi inte behöver genomgå helvetet fram och tillbaka för att vi hamnar i klimakteriet.

Dock så vill jag veta mer om kvinnors känslor kring detta. Just nu. Nu när man är på väg dit…. jag har nämligen massor med känslor kring detta.

Ja det var lite tankar…..

Nu ska jag ställa mig i duschen med plingplong musik. Det brukar alltid göra gott för min själ. Vi hörs lite senare.

Kram Nina