Du vet väl när jag berättade om att jag hade något som oroade mig sönder och samman…..
Jag sitter här nu med tårarna rinnande nedför hela mitt ansikte, huvudvärk men så otroligt lättad.
I fredags var vi på Yoump med Milo. Efter att han hoppat klart så skulle han ta på sig sina långbyxor och satte sig bredvid mig. Då fick jag se en stor böld på hans smalben. Med min historik med hypokondri så blev jag såklart orolig.
Frågade Milo om han sett den förut? Det hade han. Den var stor. Alltså vi pratar flera cm hög och något mindre bred och sen stod den ut från hans ben så man verkligen såg skillnaden. Vi drog på den och kände att den liksom satt fast.
Jag blev iskall i hela kroppen! När jag blir riktigt rädd så kan inte jag prata. Det är som om mina stämband liksom får kramp. Satt tyst i bilen och gjorde något jag absolut inte skulle ha gjort, jag googlade. Googlar man på knöl på smalben barn så är de 3 första sidorna den hemska sjukdomen C. Det finns speciellt en form som bara kan ge en böld t ex på ett smalben och sedan inga andra symtom.
Där började mitt lilla helvete som jag befunnit mig i sen i fredags kväll. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan. På morgonen på lördagen hade den minskat något så där tändes ett litet hopp on att det kanske inte var det värsta tänkbara. Men, jag är hypokondriker och katastroftänkare.
Jag har gråtit floder! Jag har bett högre makter om hjälp och beskydd. Det är inte många sekunder som det här släppt min hjärna. Jag har tänkt de värsta tänkbara tankarna man kan tänka. Så vidriga och läskiga. Hur jag ska förlora ett barn. Hur han skulle behöva genomgå behandlingar. Om att jag ville dö om han skulle dö. Att mina stora barn skulle klara sig utan mig.
Så hemskt. Så fruktansvärt hemskt. Jag har vaknat stup i kvarten om nätterna. Grubblat. Svettats floder. Gråtit! Mediterat och bett om hjälp.
Sen blev det äntligen måndag och jag fick boka tid till husläkaren. Vi fick tid samma eftermiddag. Träffade läkaren och fick göra en undersökning. Han tyckte inte att det verkade vara något farligt men ville för säkerhets skull göra en röntgen. Den gjorde vi dagen efter, alltså igår.
Tony bönade och bad om att få svar så fort som möjligt, för min skull, så fint av honom. Han har mått så dåligt när jag gjort det. Tony är inte som jag. Tony är lugn. Realistisk. Vägrar oroa sig för saker som inte är nånting. Han tar aldrig ut oro i förskott. Han har varit lugn och inte trott något. Han är min fullkomliga motpol. Det är skönt att han är så, men vi krockar också hårt då jag i min orosbubbla har ett pågående larm hela tiden och han är lugn.
Typ…..HUR FAN KAN DU VARA LUGN? Tänk om vårt barn har c?
Men vi har pratat. Flera ggr varje dag. Kramats mycket. Tänkt bra tankar även om mina tankar mest varit kaos. Jag har pratat med mamma i telefonen. Gråtit. Oroat mig. Pratat med pappa på verkstaden. Försökt hållit mig hemifrån när ingen annan är hemma och sådär.
Jag kan läsa Milos journal påminde syster mig om igår. Vi kollade i morse men inget hade kommit in. Tony ringde in igår och frågade också men inget svar hade kommit. Dessvärre sa läkaren att vi förmodligen skulle få svar direkt men röntgen kunde inte alls förstå det för så brukar de inte göra mer än vid akutfall. Detta oroade mig ännu mer såklart.
Idag när Tony kom hem så fick Tony läsa. Svaret var: Inga påvisade patologiska skelettförändringar. Inga mjukdelsförkalkningar.
Som jag har gråtit! Av lättnad. All oro som släppte. Jag har gått omkring som en fiolsträng. Knappt vågat andats, med knappt någon röst. Jag har inte ens duschat. Bara svabbat av mig. Jag har knappt funkat som människa då detta rev upp allt som någonsin hetat hypokondri i min kropp.
Jag har ändå försökt ha en målbild i huvudet om när jag ska få skriva till dig att allt var bra, att det inte var nånting. Den målbilden har jag hållit hårt fast vid, tänkt att den hjälper oss i rätt riktning.
Milo har varit cool hela vägen. Han har ju liksom inte riktigt varit insatt i varför sånt här kollas upp vilket är lika bra. Igår ritade han den här draken på fri hand. Den är så fin! Den får bli symbolen för allt detta…. en kraftfull drake som beskyddat något av det värdefullaste vi har!
Vad är det då undrar kanske du? Det är lite oklart. Men troligtvis något som uppkommer av ansträngning. Det gör inte ont alls på honom vilket är tur. Kan vara något som är nu när han växer så mycket också.
Så tacksam! Så lättad och sååå slut är jag. Tacksam för att vi inte behövde vara de föräldrar som får det andra hemska beskedet. Tacksam för att det inte var något farligt. Tacksam för livet och för min familj.
❤️❤️❤️
