Hej och hej!
Påbörjade ett inlägg igår, säkert 12 ggr men dagen blev fullspäckad så det där inlägget hanns inte med. Dessutom var jag helt spak resten av kvällen då det hände en grej på badet, skriver mer om det i slutet på detta inlägg.
Hörni, vi fick ett toppendygn i Sthlm jag och Tony, ett varmt men härligt dygn.
Vi började med en lunch på Haymarket. Det har blivit en tradition att vi gör det när vi har vår lilla datenight. Ett iskallt luftkonditionerat Haymarket och som vanligt helt galet god mat!
Efter lite svettig shopping var det gött att sätta sig och njuta av en mimosa på Tures.
Vi besökte även den lilla baren där vi hade vår första dejt. Så kul att den finns kvar fortfarande.
Vi bodde på Miss Clara by Nobis på Sveavägen. Efter tips ifrån er laddade jag hem en app som visar schyssta erbjudanden på bra hotell. Kostade 1600 kr för en natt att bo här. Ett fint och mycket fräscht hotell verkligen.
Kolla bara den fina texten på det lilla fönstret in till duschen?
Till min stora lycka kom också syrran och hennes man och tillbringade tid med oss i storstan. Vi skulle ju gått på Billy Idol men det var alldeles för varmt för att vi skulle palla och stå inne i grytan på Grönan.
Blev istället god mat på Vau De Ville. En halloumiplateau för min del, så sjuuuuukt gott. Tyvärr så missade dom oss så vi fick vänta på maten i över en timma. Men när vi väl fick den så var det så jädrans gott.
Efter maten så for vi hem i podd taxi. Har du inte testat det så gör det. Vi skrattade gott åt det…. dom ser ut såhär:
Snacka om luftigt och härligt i smällvarma Sthlm. Vi laddade hem appen, sen bokar man genom den. Funkar som über taxi. Så smidigt så det var inte klokt.
På morgonen drabbades jag av det där berömda dåliga samvetet igen. Du vet när man nästan har bråttom hem för att man varit borta och roat sig och för att man tänker att man är världens sämsta mamma för att man inte tagit med sig barnen för att götta sig också. Skrev om det här på min Instagram och fick så fin feedback.
Alltså, någon skrev att det ju är en investering i ens kärleksrelation. Det ÄR det verkligen. Gud så kär jag är i min fina Tony. När vi får vara bara vi två så hinner man verkligen landa i sin relation igen. Komma ihåg varför vi valt varandra som varandras livskamrat. Hålla handen. Pussas mitt på gatan. Prata till punkt. Äta och dricka gott. Prata om både ditt och datt. Planera eller bara sitta tysta tillsammans. Jag ÄLSKAR det och jag ÄLSKAR honom. ❤
Att ge sig själva som par och föräldrar egentid är verkligen att investera i sin relation. Milo hade det hur bra som helat hos farmor och farfar, stora barnen var på roligheter själva så något dåligt samvete behövdes inte. Vi kommer hem som nytankade föräldrar och allt blir en win win situation. Har ni inte haft egentid på länge…..? Ordna det om ni bara kan. Behöver inte vara hotell och hela konkarongen även om det är superhärligt. Man kan faktiskt ha egentid hemma på vardagsrumsgolvet på en skön madrass. Kolla på en film och äta chips. En picknic på en filt i en park. Åka till stranden bara ni två. Vad som helst. Jag lovar att det kommer göra er gott! ❤
Faaaaantaastisk frukost var det. Jag älskar frukost mer än något annat ätbart. Kolla bara vad Tony skrev på sin Instagram?
Efter frukost åkte vi och hämtade vår lille fis. Värmen var verkligen galen igår så vi drog till stranden.
Vi provade en ny strand igår. Måns Ols i Sala. Jättemysig liten strand och så ska det finnas ett wärdshus där också men det missade jag totalt.
Dock så hände en grej igår som gjorde så all kraft gick ur mig. Jag satt i en solstol med ryggen vänd mot solen, satt precis och skulle skriva till dig här på bloggen. Tony pratade med sin bror med ansiktet vänt mot vattnet precis vid vattenbrynet. Jag kollade snabbt efter Milo men såg honom inte. Frågade Tony om han visste var Milo var?
”Han var här för 2 minuter sen” svarade han.
Reste mig upp för att kolla om jag såg honom, ungen var ingenstans! Min puls började slå snabbt. Jag klädde på mig klänningen och började gå ut mot vattnet. Ögonen flackade runt i hela vattnet och runt stranden och jag såg honom verkligen ingenstans.
Hjärtat slog så hårt i mitt bröst. Jag kände hur benen började tappa kraft. 1000 tankar for runt i mitt huvud. Det var helt sjukt hur mycket jag hann att tänka…..
Var börjar vi leta?
Vart ringer man?
Hur länge klarar man sig utan luft utan att få hjärnskador?
Ska jag skrika högt åt alla att börja leta.
Är det idag jag förlorar ett barn?
Det svartnade för mina ögon.
”Miiiiiloooooooo” hörde jag mig själva skrika! ”MIIIILLOOOOOOO!”
”Ta det lugnt Nina” hör jag Tony säga.
Jag är i sån total katastrofläge och övertygad om att han drunknat. Min andning är helt galen. Jag får inte luft samtidigt som jag flåsar. Mina ben orkar inte bära och jag känner hur jag nog snart kommer svimma. Alltså, det var helt sjukt vilken känsla det var.
Då. Kanske 30 meter ifrån mig ser jag en lintott som vinkar. Jag ser hans ansikte, min unge. Jag vinkar kraftigt att han ska komma.
Stapplar bort till en brygga och sätter mig och bryter samman. Tårarna rinner och det känns som hjärtat är på väg att hoppa ut ur mitt bröst. Vill inte att Milo ska se, vill inte att han ska bli rädd.
Går ut en bit i vattnet och möter honom. Drar min hand på hans huvud, känner varenda cell i min hand som är så tacksam att jag just i detta nu får klappa mitt barns huvud. Tårarna bränner.
Så säger jag att han alltid måste säga till när han går iväg en bit, att vi blev rädda att han försvunnit. Han säger förlåt och att han lovar att göra det fr o m nu. Jag stapplar bort till stolen och tårarna bara rinner. Jag är så lycklig att han inte var borta…. ❤❤❤❤
Det tog hela kvällen att återhämta sig. Jag mådde verkligen inte bra av det som hände. När jag och Tony pratade om det senare så berättade jag hur jag kände och frågade om Tony inte blev rädd?
Han berättade att han absolut inte blev rädd.
”Nina, det var typ 20 cm djupt, han kan simma och det var folk i vattnet”
Självklart vet han att man även kan drunkna i sådana vatten men Tony blev inte rädd. Min katastrofhjärna blev paniskt rädd. Den galopperade iväg på alla cylindrar och skrek ALARM i hela systemet.
Tänk hur olika man kan vara? Blir ledsen att jag är såhär för det ger mig väldigt mycket onödig olycka. Det finns inget logiskt tänkt när något sånt här inträffar. Det är bara död och olycka i min hjärna då.
Är fortfarande lite spak och glad att jag fick skriva om det här till dig. Måste få ur mig det ur mitt system. Måste få bort känslan som fortfarande hänger kvar litegrann. Det var så hemskt….å jag kan inte ens tänka hur det måste vara för föräldrar som INTE hittar sitt barn. Jag går sönder av bara tanken….
Nu ska jag gå och pussa och krama på min lilla pojke. Behöver känna hans närhet idag känner jag.
Var rädda om er och era nära och kära. Vi hörs lite senare!
Kram Nina
