Heeeej på er!

Innan Ernst börjar tänkte jag blogga lite om vår dag.

Alltså, jag är tacksam ända in i hjärtat att vi fick ihop det idag. Som jag kan sakna de stunder vi alla satt i bilen på väg på något äventyr. Eller när alla bara var hemma under samma tak. När de ville vara med oss….

Nu ska jag vara väldigt utelämnande. Men min största utmaning som mamma hittills visade sig bli när barnen blev stora. Shit vad svårt det var. Plötsligt, känns som på bara någon vecka, så valde de bort mig för vänner. Jag tog de personligt till en början. Trodde jag gjorde något fel, var för jobbig, för tjatig, ställde för höga krav…ja men you name it.

Men allt var i sin ordning. De hade bara blivit stora, livet gick som det skulle. Det var dags att ta de där första stapplande stegen ut i vuxenlivet. Klara sig utan mamma och pappa. Då när allt annat utom mamma och pappa var intressantare och roligare.

Jag hängde inte med bara. Det gick så fort. Från att ha varit barnens allt till att stå bredvid och se på. Någon som fanns i periferin liksom, för nu var livet framför det som var viktigare. Det var svårt, det gjorde ont och jag ville att allt skull vara som det var förut. Vi, tillsammans, alltid. Kändes som jag blev blåst på något. Någon kom och tog mina barn ifrån mig utan att fråga först. Jag var ju inte beredd. Inte än. Jag är inte klar med att uppleva saker med mina barn och så sa det POFF.

Sakta så gick det ju upp för mig att det var såhär det skulle se ut och att det var såhär man var mamma. Man lånade dom bara en stund. Sen kom livet och slukade dom med hull och hår, kvar stod man alldeles tom och ville dra tillbaka klockan.

Till slut hittade man ett förhållningssätt till att bli en person som stod bredvid. Jag insåg att den personen fortfarande var väldigt viktig i deras liv, men den personens roll hade tagit en annan form. Motvilligt släppte jag taget, nåväl – helt kommer jag aldrig släppa taget, så är det, men när jag gjorde det blev det lättare. Det var som att separationen till slut gick igenom och att man kom ut på andra sidan och kunde andas fräsch krispig höstluft igen.

Jag såg klart och insåg hur livet nu skulle vara och det var ok, allt var ok. Det var som det skulle vara. Jag skulle vara glad över att jag uppfostrat självständiga individer med sug på vad livet hade att erbjuda. Då kunde jag äntligen känna mig fri och ändå förstå min viktiga roll som mamma. För det är den. Viktig alltså. Jag har behövts många gånger och när det verkligen gäller så kommer dom, och jag finns ALLTID där. Som en fågelmamma som plåstrar om, ger vingarna kraft igen för att våga lyfta ur boet igen.

Jag hjälper dom att lyfta, för nu är det mitt jobb som deras mamma. Att ge dom de starkaste vingarna som orkar stå emot alla hinder de har framför sig. Det kommer jag fortsätta göra. Alltid. Så länge jag andas.

Usch, nu gråter jag så mascaran rinner. Det blev känslosamt det här. Men att ha pms och att få ha haft en underbar dag med alla mina fågelungar samlade placerar sig bland alla toppdagar man haft. Idag var en sån dag. ❤️ Om dom bara visste vilken glädje dom skänker en bara av att finnas till och vara i min närhet.

Samlade! ❤️❤️❤️ De 3 största hjärtana i livet. De kan reta gallfeber på mig så jag spottar och fräser och de är nog alla delaktiga till min djupa bekymmersrynka, men fasen vad jag älskar livet ur som alltså!

Vi började med en lunch på Kryddhyllan. Hunger är inte bra för karusellåkande magar så vi behövde fylla på.

Det åktes karuseller för glatta livet. En del är med på min Instastory!

Lite sitta och titta ut över vattnet hann vi också med.

Livet, tack för bästa dagen på länge! Föer såna tack, jag tar gärna emot dom.

Dags att torka tårarna och kolla på min husgud Ernst. Honom älskar jag också, fast inte lika mycket som jag älskar Tony.

Kram Nina