Hej finisar!
Åh herre vilken dag. Jag är helt slut. Poddandet gick toppen, bara helt fantastiskt bra. Gert och jag har världens skönaste kemi. Jag ser såå fram emot att fortsätta podda med honom. Det här kommer bli kul. Den kommer ut här framöver, jag hojtar såklart till då.
Så trevligt så det var inte klokt alltså. Cafe Magnifik var så gästvänliga också, det tackar vi ödmjukast för. Ser fram emot nästa gång vi ska podda.
Idag blev det mer eller mindre en intervju med Gert. Mest så vi skulle få en inblick i hans liv som det ser ut idag. Det blev väldigt djupt stundtals men självklart mycket skratt, som alltid med Gert. ❤ Älskar att prata med honom verkligen.
Sen blev det en tuff eftermiddag. Att vara mamma kan vara så härligt men också oerhört tufft. Jag tror att alla mammor förstår vad jag menar. Om ens barn inte mår bra eller är ledset så skär det sönder hjärtat. Att känna sig otillräcklig och hjälplös är det värsta jag vet. Det finns saker man inte kan påverka liksom… Tänk om man vetat och förstått all denna oro och allt detta engagemang man känner för sina barn…? Finns ju inget som är starkare ju.
Jag har ju ett spann på mina barn också, från 9 till 22 år. Där avhandlas att från kompisgnabb till oro för framtiden. På en och samma dag kan man slitas mellan allt detta. Jag är ändå så oerhört tacksam för att barnen anförtror och förlitar sig på sin mamma, det betyder allt i livet. Kan jag finnas som stöd och som bollplank genom livets berg och dalbanor så är jag det alla da’r i veckan.
Typisk ”orobild” på mig. När jag är fundersam eller orolig så är mitt uttryck detta. Man börjar känna sig själv vid det här laget.
Hörni, puss på er och natti natti.
Kram Nina
