Godmorgon vänner!

Ligger i sängen med Majlis i armhålan. Hon har knappt lämnat min sida sen vi kom hem.

Men det höll på att bli katastrof alltihopa. Har så mycket och berätta men får ta det från början.

Våra sista dagar har tillbringats vid poolen. Milo träffade en kompis som bodde dörr i dörr med oss så de har hängt med varandra. Perfekt att ligga vid poolen där de kunnat gå lite som de vill. In och hämta grejer, kissa, spela fotboll, kolla telefonen…ja men sådär så de varit helt självgående.

Näst sista kvällen blev det middag och mys på vårt hotell. Hade man inte velat så hade man inte behövt lämnat hotellet öht. Så perfekt på alla sätt. Rekommenderas varmt verkligen!

Det blev en sista afterbeach vid en trubadur som spelade varje eftermiddag vid hotellet.

Vi var till stranden och tog de sista bilderna för denna gång. För återvänder, det gör vi.

Stranden är så vacker, man vill liksom inre lämna det. Känns som man ville bunta ihop det och ta med den hem och ber ut den i vardagsrummet.

Som vi njutit av detta ställe alltså. Det var 4 år sedan vi var utomlands, men nu ska det bli ändring på det. Jag törs flyga, även om det blev svinjobbigt igår. Berättar mer längre ned. Men nu vet vi att det inte behöver hindra oss längre. Vi har redan börjat planera nästa resa.

Ut till den långa piren, njuta av havsvinden och bara titta ut över det blågröna havet.

Så glad för min Tony också. Han har haft en väldigt kämpig sommar med 7 dagars veckor och en tuff höst på jobbet. Men han har njutit och kopplat av fullständigt, 2 veckor var verkligen välbehövligt när det kommer till läkning för oss båda.

De olika ingångarna på hotellet hette lite olika.

En bild på området sista morgonen. Det var sorgligt att lämna men också härligt att äntligen få träffa stora barnen och lilla Majlis.

Utcheckning och vänta på bussen. Vi fick njuta av den sista soluppgången. Känna den värma vår hud och drömma om nästa gång vi ska hit.

Flygresan då?

Ja men det kändes så himla bra allting innan. Jag var lugn och trygg på nåt sätt men självklart lite nervös. Det kändes läskigt på nåt sätt ändå. Såklart, är man flygrädd så är man. Men överlag rätt lugn med tanke på resan ned.

Vi satte oss på våra platser och allt började bra. Bakom mig hörde jag att en herre satt och lyssnade på något nyhetsprogram på sin telefon. Jag hörde det väldigt tydligt då det var högt och ljudligt. Det handlade om det här mörkret som lagt sig över Sverige. Plan hade fått nödlanda på Arlanda flera gånger under morgonen och han började fråga flygvärdinnan om detta.

Är man redan rädd sen innan så är ju detta det ABSOLUT sämsta scenariot. Det här satte såklart igång min rädsla och panik i 190. Hjärtat började rusa och jag började få svårt att andas. Panikångesten kom och tog mig med hull och hår. Som tur är så satt Milo till vänster om Tony och jag till höger. Han var inne i sin telefon och märkte inte av detta öht. Tack och lov! Min största fasa är att få panikångest inför honom….

”Jag har panik” säger jag till Tony.

Han sitter och tittar i sin telefon han också. Han reagerar inte nämnvärt utan säger bara

”Jag är här, det är ingen fara.”

Här känner jag att jag får ännu svårare att andas. Min puls går upp till 2000 verkligen. Jag känner mig som jag sitter i ett trångt rör. Känner bara så starkt att jag måste ut till luften och få andas.

”Jag måste ut” säger jag till Tony. Här någonstans tror jag att Tony fattar att det är allvar. Han tittar på mig och säger återigen att jag inte behöver vara rädd, att han är med mig.

Nu är paniken i taket, panikångesten har slukat mig och det enda jag kan tänka på är att jag måste ut. Samtidigt börjar flygvärdinnorna att köra säkerhetsgenomgången precis bredvid mig och känslan blir om möjligt ännu värre!

”Tony det går inte, jag måste ut” säger jag igen. Väggarna känns som de kommer närmare och närmare, jag ser framför mig hur jag kastar mig ut mot utgången och hur jag ska skrika åt dom att öppna dörren. Andningen rusar fram, hjärtat pumpar, blodet flödar i kroppen och jag vill skrika.

Tony fortsätter att titta mig i ögonen.

”Nina, det går inte att ta sig ut nu. Jag är här  med dig, det är ingen fara. Titta mig i ögonen och så andas vi tillsammans. Du vet vad du ska göra, du vet hur du själv ska lugna dig. Andas nu så som du lärt dig. Du kommer klara det här.” 

Här någonstans så lyssnar jag på vad han säger. Jag börjar sluka djupa andetag ned i magen och så blåser jag ut. Magen häver sig och jag känner plötsligt att jag typ ger upp. Planet har börjat rulla. Mina tankegångar är att ja, då får jag väl få panik då. Jag kan väl flyga med panikångest i 3 timmar, det gör väl inget? Å så fortsätter jag bara att andas. Tony pratar med lugn ton till mig och ber mig fortsätta andas lugnt. Jag gör som han säger. Jag andas, jag sätter i hörlurar i öronen, jag nynnade med i musiken. Jag andades i magen och bara försökte få mig själv lugn. Han höll mig i handen hela tiden och så kände jag att jag bara släppte paniken…..jag vet ärligt talat inte hur det gick till. Jag bara kände hur jag plötsligt började släppa taget. Släppa kontrollen liksom….det blir som det blir, jag kan inte göra så mycket åt det.

Alltså den känslan! Så jäkla starkt…så jäkla stort….att få släppa en pågående panikångest som pågick på ett utav mina läskigaste ställen i livet. Det var fan stort! Resten av flygresan gick jättebra. Jag flög som om inget hänt och kände mig stark för att jag fixade det. Jag hade laddat ned en film, jag lyssnade på musik, hängde med Milo. Åt lite och bara va…. efter en panikattack. Jag är både stolt och tacksam för att jag fixade det. Det värsta som kan hända hände. Jag fick panikångest…och det gick ändå bra.

När vi landade så grät jag. Av lycka. För att det gick. För att jag fixade något så läskigt. Dessutom ska ni veta så cirkulerade planet en låång stund över Arlanda för det fick inte plats att landa. Det oroade min lilla mamma därhemma för hon kollade flightradar och satt och oroade sig över hur jag hade det där uppe. Jag märkte inte av det så mycket, tänkte bara att det tog lång tid att landa. Mamma frågade när vi sen pratade med varandra om det här skulle göra flygningen ännu värre. Sa att jag inte visste…. Men mamma sa något bra. Kanske är det så att jag inte längre kommer vara rädd för nu vet jag att jag kan rida ut en panikattack också. SÅ kan det ju vara faktiskt, detta kanske hjälper mig ännu mer med min flygrädsla? Jag vet inte. Jag tänker inte tro att det ska bil värre i alla fall.

I nästa inlägg ska jag berätta vad som hände när vi väl kom hem, det var liksom inte slut på eländet….

Måste dock jobba här nu så vi hörs lite senare.

Kram Nina

/p><<<
DATERAT:

Jag gav Tony den största kramen och grät in i hans hals på Arlanda för att han räddade mig. Ja så ni inte tror att jag inte tackade honom. ❤️