Hej fina!

Har precis kollat klart på Idol här. Åh det slutade så fint…den killen var ju så sjukt bra, å när alla stod och kramades därinne blev jag alldeles gråtig.

Det bara slog mig här….hur glad och lycklig man ska vara med allt man har i sitt liv. Ja fråga mig inte hur jag kom in på detta, för det vet jag inte. Min hjärna tar krokelikrokvägar till det mest konstiga saker.

Men tror inte du att vi är många som jagar….. och jämför oss med andra….för att i samma sekund känna oss sämre, som att man inte har det någon annan har.

Är det någon som känner igen sig?

Jag som har detta med sociala medier som arbete måste ju hänga med i allt, det blir med andra ord mycket sociala medier för min del. Vissa dagar handlar mycket av det man ser och läser om perfektion. Perfekta kroppar, perfekta brännor, perfekta nykära par, perfekta kläder, perfekta vältränade magar, perfekta tummytucks, perfekt runda bröst, perfekta väskor, perfekta hus, perfekta maträtter, perfekta bakverk, perfekta läppar och perfekt hud. Perfekt tammetusan så långt ögat kan nå.

Det kan få mig känna mig så jäkla värdelös ibland. Ful, tjock, slapp, trött, sur, rynkig, gammal och operfekt. Som att jag nog är den mest operfekta på hela jorden, för alla har A L L T! Allt är dessutom perfekt! Jag är tammefasen 45 bast och kan ändå känna såhär. En ålder där man faktiskt börjar få både självförtroende och självkänsla. Men det kommer svackor även för en sån person…sociala medier kan få ens självförtroende att slå i botten.

Hur ska det då vara för någon som är yngre då? Som kanske inte har någon självkänsla alls…..

….och i samma sekund slår det mig att jag kanske fått dig att känna så nångång. Att något sett perfekt ut och så kanske du har känt dig kass. Mina bakverk t ex. Alltså, ibland jobbar jag som fan med att få till riktigt schyssta bilder på dem. Tar de bästa bitarna, bästa vinklarna och så ljussätter man lite extra. Jag vill att du ska veta det. Ja så du inte tänker ”Sådär blev inte min chokladbollstårta”…. Detta var endast ett exempel men du hajar grejen va?

Kan inte du lova mig att jag inte ska få dig att känna dig usel. Att om du känner att något är föööör perfekt här hos mig så ska du se mig i ditt huvud när jag ligger här på soffan.

Låt mig få ge dig en bild på allt. En bild som du gärna får etsa fast på näthinnan.

Jag ligger på sidan i soffan här. Jag har bh på mig, ett vitt linne. Linnet har åkt upp. Det ligger under brösten nånstans. Sen har jag ett par sovshorts på mig. Den lilla resårkanten har lagt sig under magen. Så jag har en degmage som hänger över liksom. Snoret rinner ständigt nu från höger näsborre som jag har en papperstuss i handen att torka bort det med. Jag hostar var 3:e minut och jag är riktigt ful när jag hostar. Jag har en morgonrock på mig som är lite skitig och som jag inte orkat knyta. Jag har en tofs på skallen men kors i taket – rent hår. Riktigt wow ju! Brösten är på väg ut från linnet, för här mina damer och herrar vilar inga perfekta bröst….här har vi 3 barnsmammebröst som vuxit från en liten B-kupa till en D ibland E-kupa. Detta efter varje barn…jäkligt märkligt om du frågar mig att de kan växa så mycket av att man gått upp i vikt? Men jag väger typ bara 7 kilo mer än när jag blev gravid för första gången. Är hälften av dem i brösten?

Apropå bröst. Här var det fortfarande B-kupa och jäkligt glittriga strumpbyxor. Frisyren – i don’t know? Tror det där någon form av Geri Halliwell möter Valerie i 90210 Beverly Hills.

Den frisyren utvecklades senare till denna. Don’t ask! Jag vet inte….den där röda färgen var ett jäkla gissel alltså! Färga var tredje jäkla vecka. Luggen klippte jag väl varje kvart, det är vad det ser ut som i alla fall. Hade fortfarande min leverfläck på hakan kvar. Den opererades bort senare.

Men kanske var det bättre än den här frisyren i alla fall?

Ja var var vi? Perfekt var det ja…. Jo men den bilden kan du väl lägga på minnet om jag någongång får dig att känna att du vill kräkas i munnen av något som verkar perfekt.

Sen skulle jag vilja att man alltid ändå kunde landa i det man har. Jag drar det klyschiga men ack så viktiga…. friska barn, en man, ett hus, föräldrar osv. Jo men på riktigt vara glad och lycklig och landa i det. Jag törs ändå inte göra nån tummytuck eller lyfta brösten, ja men då är det väl bäst att älska degmagen och bigsizepattarna om jag inte är beredd att slita djur för att träna magen platt eller göra ett lyft.

Jag önskar att man även de dåliga dagarna orkade sila igenom de sociala medierna och tänka att allt ändå aldrig är perfekt även om det ser ut som det. Här bjuder jag på en liten poseboost. Här får man se hur olika det kan vara bara man lär sig posera bra….

Nu ska jag sluta jåla. Hoppas att du fattar min poäng! Blev ett väldigt långt inlägg sv bara en känsla!

Hörni, ha en fin kväll nu!

Kram Nina