Vill börja med att tacka för allt pepp jag fått iom mitt förra inlägg. Ni är fantastiska, lyfter mig när jag drabbats av mammaångest. Blev både lättad och varm av era kommentarer, kändes som ångesten blev bättre bara av att läsa era rader.

Vill också förklara lite saker. Jag jämförde mig med mig själv, ingen annan mamma. Det dåliga samvetet drabbade mig då jag insåg att vi missat alla fotbollsmatcher, kändes förjävligt att inte ha fått stå där bredvid och se allt. Fotbollen är dessutom det som är det viktigaste i livet för Milo.

Jag förstår självklart att vi har det hur bra som helst som kan låta Milo vara hemma med mig hela sommarlovet. Det kunde inte mina stora vara för då hade vi andra jobb. Dock så jobbar jag ju alla dagar ändå och helt ärligt så skulle nog Milo vissa dagar önska sig till fritids istället. Mycket roligare där än hemma kanske när kompisarna är bortresta och mamma stirrar in i en dator. Men Gud, självklart är jag den tacksammaste i världen som har möjlighet att göra som vi gör, för att mitt arbete tillåter det.

Det fanns en tid i livet när jag var både olycklig och höll på att jobba ihjäl mig. Att vara chef är ingen dans på rosor fick jag erfara kort efter att Elliot föddes. Några år av barnen liv (de viktigaste enligt mig) så jobbade så jäkla mycket. När vi separerade insåg jag att 5 år av Elliots och Theddes liv bara gått och jag hade typ bara jobbat de 5 åren.

När jag fick en till chans i livet att bli mamma så svor jag att aldrig mer göra så. Visst har det varit tufft att hålla det genom åren, att ha eget företag och försöka jobba ”så lite” som möjligt är en tuff kombo. Men när jag insåg att barnen växte upp så fort som de gjorde och att jag jobbade som jag gjort så var det inte värt det. Det tar som sagt en kvart så är barnen vuxna. Det kommer en tid när det inte längre tjatas på mamma, eller att de vill sova bredvid en, sitta i knät osv. Eller hojtar ”Titta mamma, titta på mig” 1247 ggr per dag. Det kommer dagar då de inte vill vara annat än med vänner, när de väljer bort ditt umgänge för annat. När du saknar deras små brunbrända armar runt din hals och fötter i ryggen i sängen. När du gärna skulle stå där i lekparken och glo på den 150:e gången ned för rutschkanan för att det lilla livet älskar det. Usch, nu är jag känslig också, blir tårögd när jag skriver om det. Du förstår säkert vad jag menar….

Jag vet att det finns massor med föräldrar som har helt andra förutsättningar och försöker pussla ihop liv, jobb och semestrar. Om det ens blir någon semester? Som har fritids hela sommaren för att det inte går att göra på något annat sätt. Jag har själv varit där. Det jag tröstade mig med då var att jag visste att sommarfritids kunde vara väldigt skoj också. Brännboll, fotboll, saft och kaka ute på skolgården, shorts och sandaler och besök vid stranden. De led inte alls, det var värre för mig.

Hmmm, vart vill jag komma? Nä men mest förklara mig, ville inte trampa på ömma tår. Alla jämför vi oss med oss själva, så är det ju. Den här sommaren blev väldigt mycket klipp och klistra. Pussla och fixa liksom. Som en liten fortsättning på det här inlägget tänkte jag imorgon stolpa upp lite hur en vanlig bloggdag för mig ser ut.

Men tack än en gång! ❤️

Men hej fina ni!

Ligger på soffan, typ däckad…. Det har varit lite dåligt med sömn i veckan. Dessutom, så igår när vi åkte hem sent från Öland och landade på uppfarten vid 23.30 inatt och jag skulle upp och baka i morse, ja då blev det lite mastigt för tant. Fifan så trött jag är alltså. Somnade i bilen på vägen hem från Kaffestugan, det är en resa på 15 min.

Idag fick vi pussla ihop livet som man brukar säga. Vi fick ta hjälp av Milos kompis föräldrar (kompisen spelar i Milos lag) för att få ihop dagen. Milo hade fotbollscup, och vi inte en chans i världen att åka med honom. Vi jobbar ju hela helgerna med Kaffestugan. Så tacksam att de är så hjälpsamma som de är, det underlättar så sjukt mycket. Tack Jossan om du läser här, ni är guld värda. ❤️

Drabbades av sämsta samvetet i världshistorien idag. Milo lyckades göra inte mindre än 2 mål och de vann dessutom hela patrasket, hela cupen…. å vi var inte dääääääär…..buhuuuu!

Nämen fan alltså. Fick tårar i ögonen när jag läste messet från jossan om målen och att de hade varit så duktiga. Jag kan se hur han hade sökt våra blickar efter han gjorde målen, men så var vi inte där och mötte dem. Jossan sa att de hade hejat och tjoat som tusan när han gjorde målen – då blev jag glad och lite mer lättad, tack för det också. Tack för att ni var hans blickfång idag.

Förlåt för deppet…men idag drabbades jag av riktig mammaångest. För att vi jobbat varje helg sen i slutet av april. För att vi missat så många matcher. För att han fått tillbringa så mycket tid i Kaffestugan. För att vi valsat runt och försökt lösa kalas, matcher och hela skiten hela sommaren, i alla fall alla helger. För att vi fått avbryta semestrar för att åka hem över helgen. Mår skit för det idag. Sommaren som ska vara mys och pys på helgerna. Åka på utflykter. Gå och fika. Ligga i nån park på en filt och käka picknick. Sova länge. Semestra länge. Käka frukost i uterummet. Hälsa på kompisar. Cykla till stranden. Vara vaken till sent på natten när det ändå är ljust.

Känner mig bara kass idag. Som att jag egoistiskt bara tänkt på mig själv för att få leva ut en dröm. Hela sommaren gick. Sommarlovet slut om en vecka. Sen kör hösten och skolorna igång igen. Han som vill hitta på saker, åka på äventyr och göra mys. Om en kvart är han vuxen och kommer inte vilja göra ett skit med mig mer…..

Nu gnäller jag kanske. Kaffestugan har varit skitkul och en stor erfarenhet för mig. Snacka om att jag inte visste ett skit innan detta alltså. Har sån enorm respekt för folk i den här branschen, för det är tuuuuuufft. Jag är glad för erfarenheten, verkligen.

Men livet pågår ju hela tiden, även på helgerna. Dessutom hade vi inte en aning när vi startade. Trodde jag skulle lulla runt som en liten hemmatant med huckle och förkläde och kränga lite fika medan Tony hade mys med Milo på helgerna. Elliot skulle hjälpa till så mycket han kunde…men så blev allt såååå mycket större och mäktigare än vi ens kunnat ana. Som en liten chock där i början. Vi var ju helt överkörda. Slet som djur både jag, Tony, Elliot och våra föräldrar. Ändå hann vi inte med. Tanten med hucklet blev stum och grät på vägen hem första dagen.

”Vafaaaaaan har vi gjort?” snyftade jag i bilen till Tony. ”Vi kommer aldrig klara det här!!!” Jag var helt chockad av trycket som blev. Totalt överkörd. Sen hade jag sjujäkla höga krav på mig själv. Förväntade mig underverk och perfektion från mig själv. Perfektionist som jag är….
Dock så blev det bättre när jag bara taggade ner lite. Herre, man kan ju inte kunna allt i livet liksom.

Äsch, nu ska jag sluta gnälla. Imorgon ska jag visa de sista bilderna från Öland. Tänkte faktiskt ge mig på en recension av campingarna vi bott på denna sommar. Kanske något att lägga på minnet inför nästa sommar.

Ha en fin kväll nu godingar! ❤️

Kram Nina