Godmorgon raringar!
Förutom att jag går och drar på lite dumma tankar angående lite grejer med kroppen min av hypokondrisk karaktär så vaknade jag upp till en vacker morgon. Klädde på mig direkt och gav mig ut på morgonens runda.
Denna vy möttes jag av när jag kom upp på vår gård. Grönt grönt grönt så långt ögat kan nå och massa sol på en klarblå himmel. Man tackar!
Satte mig ned på altanen i solen och stretchade. Min stela kropp behöver stretchas ut. Andades lite ned i magen också och bara satt och blundade med solen i mitt ansikte. Ser att min bekymmersrynka blir djupare och djupare. De jag känner som kör botox rekommenderar att man ska fylla i den så den inte blir för djup och svår att åtgärda. Typ nu!
Själv är jag bara livrädd för hela skiten. Hur ska en person som är rädd för det mesta som har med kroppen att göra våga tuta i sig det? Jag vet att det är en beprövad produkt och att den använts i många många år. Men det hjälper inte mig, jag är för rädd. Jag kommer förmodligen att ha jordens djupaste bekymmersrynka om 10 år och fortfarande inte våga.
Jag fyller 45 bast i sommar. Många i min ålder fixar med sitt utseende och korrigerar ålderstecken. Ibland önskar jag att jag skulle våga. Jag har många vänner som ser superfräscha ut och inte alls för mycket. Det finns ju de som blir fartblinda och själva inte ser att det är för mycket.
Sen tänker jag att vafan, vi åldras ju. Konstigt vore det ju annars? Ja men du vet det där självklara. Kollagenet ger efter och tyngdlagen gör sitt – naturens lagar pch naturens gång. Men det är tvetydiga känslor måste jag erkänna. Idag finns det liksom knep att bromsa det. Det finns sätt att kringgå naturlagarna. Och när jag ser de som gör det i lagom dos och bara ser superfräscha ut….ja då kan jag erkänna att jag blir nyfiken. Dock så stannar det där för mig. Naturen har gjort mig rädd och det ska nog mycket till för att jag ska våga, jag som knappt törs ta en tandläkarbedövning pga känslan det ger mig, det där okontrollerade obehagliga. Hur ska det då vara att inte kunna rynka sin panna? Eller dra ihop mina bryn i min bekymmersrynka? Du som gör det….var du rädd innan?
Varje gång jag är på altanen kikar jag in i vårt uterum. Det är så fint därinne, det är nån känsla som jag inte kan förklara. Typ ett lugn som inte går att ta på. Man blir alldeles stilla i själen, man börjar andas djupt och lugnt typ. Denna sommaren ska vi vit-lasera hela uterummet, vi ska göra det sen när vi har semester. Ett litet sommarprojekt i vanlig ordning.
Förra året byggde vi ju uterummet. Vi byggde också den lilla altanen som vi har utanför dörren… Så det var en hel del projekt som pågick förra sommaren. I år har vi redan gjort det största projekten. Utbyggnaden av altanen vid uterummet. Nu är den ju klar, och vi stormtrivs med den.
Nähä, ska jobba lite här nu. Sen kl 13 har Milo fotboll igen. Det gick bra igår med hans tå även om han hade lite ont när jag hämtade honom. Men ”vem bryr sig” som Milo säger, han är en liten hårding den där pojken. Solen skiner och det känns härligt i själen, hoppas det håller i sig.
Vi hörs lite senare!
Kram Nina
