Ni förstår stoltheten här va? Ni förstår hur mycket jag bröstar upp mig som en tupp och sprätter med fjädrarna va? Finns det något så otroligt stimulerade än när det går bra för ens barn? Skulle inte tro det! Det är liksom bättre än något annat.
Igår ringde min äldsta. Min Theodor. Han var så glad för Sparbanken hade ringt honom och berättat att han vunnit ett Ungdomsledarstipendium. Du vet ett sånt där samtal som fyller hela bröstet med lycka.
Vi som just suttit och pratat om insatser till lägenhet och sparandet till sin framtida investering. Det kunde liksom inte hamna mer rätt! Ibland slår den där karman till i exakt perfekt sekund.
Han är såå värd det. Här är jag faktiskt en av dem som vet hur mycket tid han lägger ned. Hur varje familjesammankomst, söndagsmiddag eller bara en fika har fått stått tillbaka för hans killar han tränar. Ibland har jag blivit ledsen, ledsen för att jag saknar hans sällskap. Ledsen för att vi inte ses så ofta. Men jag vet hur mycket han älskar detta, hur stora ambitioner han har….ja då känns det ändå rätt. Då är jag ändå beredd att uppoffra den där tiden från mig, för jag vet hur lycklig det gör honom. ❤️ Usch…nu gråter jag lite också.
Ville bara berätta hur stolt jag är! ❤️
