Hej fina ni!
Usch, det blev en skärrande eftermiddag här hörni. Jag satt här i godan ro och jobbade vid datorn när jag hörde att det hovrade en helikopter ovanför vårat hus. Till slut gick jag ut på trappan och tänkte kolla vad det kunde vara? Alltid när det hovrat en helikopter så har det varit någon som försvunnit.
Precis som den här gången. Jag fick en klump i magen direkt. Blev orolig och rastlös och började leta info på både FB och i lokaltidningen på nätet. Samtidigt kom mamma och syrran med bebis över. Jag började känna mig jätteotålig och ville bara åka och hämta hem Milo. Den katastroftänkaren som jag är så började jag få svarta tankar. Tänk om det är Milo? Jag har bytt telefonnummer nu, tänk om dom missat vår anmälan om det och försökt ringa mig? Ja men du förstår tankegången.
Plötsligt så kommer info på FB, det är två pojkar från samma skola som Milo går på som försvunnit redan vid 9 på morgonen. Här började jag bli riktigt orolig. Mamma försökte lugna mig med att de hade ringt oss direkt medan jag bara hitta anledningar till varför de inte skulle ha ringt. Men när man blir rädd så tänker man allt annat än logiskt, i alla fall min katastrofhjärna.
Jag nästan skrek till stackars sjuka Tony ”Du måste åka till skolan!” Tony känner mig så han åkte iväg direkt. Usch, jag hade så svarta tankar. I vår lilla småstad har det nämligen varit några incidenter där de gjorts försök att locka med sig barn. En gång i närheten av Milos skola och 2 ggr på andra skolor.
Det kändes som en evighet innan Tony skickade ett sms att Milo var där. Jag började gråta. Så tacksam och glad att det inte hänt honom något. Logiskt och såhär i efterhand förstår jag ju såklart att de skulle ringt oss – men just där och då tänkte jag inte logiskt. Det var så skönt att ha mamma här som tröstade och kramade mig.
I samma stund beslutade vi oss för att ge oss ut och leta. På FB uppdaterades det att det var 2 pojkar i fjärde klass som haft orientering med klassen. De hade varit borta i flera timmar redan när vi fick infon. Jag vet också att det är oerhört kritiskt om man inte hittar dom innan natten så jag förstår att polishelikoptern hovrade. Mamma o jag började knata på cykelvägar, i buskar, i skogen. Jag busvisslade och skrek deras namn. Mamma skrek också! Vi gick och gick och gick. Ropade och letade efter ljud. Såg fler frivilliga som var ute och letade. Plötsligt stannade en bil vid oss och frågade om vi letade? Det visade sig att pojkarna hade hittats, i en heeeelt annan del av staden.
Mamma råkade blunda precis men fifan så slut vi var här alltså. Helt svettiga och slut efter den lååååånga promenaden i skog och mark.
Mamma och jag kramade varann av lycka. Sen gick vi mot skolan och såg alla poliser som stod överallt. Pratade med andra föräldrar som också var skärrade. Vi pratade också med polisen, de tackade oss så mycket för att vi varit ute och letat.❤️ Något självklart för oss förstås!
Gissa om jag kramade Milo när jag kom hem. Hela eftermiddagen har detta sedan följt mig. Jag har varit så skärrad på nåt sätt. Tänkt på föräldrarna. Jag har också tänkt på hur skönt det måste vara för dom där föräldrarna ikväll när de har sina hjärtan i sina sängar sovande och inte i nån skog. Dom måste vara så lättade! Skolan hade en krisgrupp fick jag veta och info hade gått till klassens alla föräldrar. Usch….det borde aldrig få hända barn något.
När jag kom hem sen så började jag baka. Så typiskt mig. Min terapi ni vet. Bakning lugnar mig. Då får jag stå i mina egna tankar. Aj nog så blev jag getingstucken när jag stod där i min egna värld.
Ser ni den röda pricken? Så har det aldrig blivit förr när jag blivit stucken. Det gör verkligen fortfarande ont i sticket. Tony sa att han fick precis likadant sist han fick ett bett. Det gjorde ont i fleeeera timmar efteråt. Jävla skitgeting!
Här började den röda pricken lägga sig lite men det svullnade upp och blev rött. Har kört med kyla nu så svullnaden är borta men inte det onda. Hata getingar!
Jaja….så nej, den här eftermiddagen blev inte en av de bästa. Så kan vi ju säga. Men, mitt barn är inte försvunnit, ingen av dom är. De mår bra och allt är lugnt. Ett getingstick är inte heller hela världen så man ska nog inte klaga. Men att vara skärrad är mitt sämsta. Jag kan må dåligt i flera dagar om jag varit riktigt skärrad. Jag är känslig sådär. Psyket är väldigt känsligt för just det, så kan man ju säga. Glad att detta hade ett lyckligt slut, det beskedet har ju många andra föräldrar inte fått. ❤️
Du, om du har barn…. Krama ditt barn extra mycket ikväll och var tacksam för att du har ditt barn hos dig. Det ska jag göra! Jag ska vara tacksam för det varje dag!❤️❤️❤️
Stor kram till dig fina du, ha en fin kväll! ❤️
