Det här med att vara förälder är inte en dans på rosor vareviga dag kan jag intyga.
Nu har ju jag 3 ungar och känner ibland att jag nästan blir uppäten inifrån när det inte går bra för dom eller om dom på nåt sätt är ledsna! Nu hajar jag det en tjej i mitt innebandylag alltid sa:
Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer.
Blir nog en lång historia men….
Thedde gick i fjärde klass. Han kände en press att vara klassens clown, det var hans image i klassen, hans roll. I samma veva började han må dåligt, var ledsen ofta, orolig och allmänt deppig. Han kände sig värdelös som inte hängde med i skolan, det ena gav det andra med andra ord. Oron i mig gnagde! Var det för att vi separerat? Var nån elak mot honom? Vad vad vad? Samtidigt blir man ju arg! Varför kan han bara inte sköta sig? Ska det vara så jävla svårt? Ska skolan gå totalt åt helvete för att han ska vara en clown?
Möten med skolan, prata med den totalt värdelösa läraren som gick på knäna och larmade alldeles försent om läget i klassen då flera av barnen hade problem, detta pga prestige, FUCK PRESTIGE OM DU ÄR EN GOD DAMN LÄRARE!!! DET HANDLAR OM VÅRA UNGAR!!!! VI VILL OXÅ FÅ ORDNING PÅ VÅRA UNGAR… ELLER JAG!! Det finns ju puckon till föräldrar som tror att deras ungar är födda med änglavingar på ryggen!
ÅTGÄRD: Byte av klass! Nya regler hemma i form av bestraffning. Kunde man inte sköta sig i skolan så rök någon av fritidintressena under veckan.
Ungen blev som förbytt, en helt ny unge. Glad, aktiv, skötte sig i skola. Vi fick tillbaka världens underbaraste Thedde igen.
FRID OCH FRÖJD!
Nu går Elliot i fjärde klass. Dom hamnar i pre-tonåren. Elliot kan inte koncentrera sig i skolan, fladdrar runt, lyssnar på vad alla pratar om. Dessutom har de ett gäng populära tjejer som är elaka mot varandra och andra. Så ikväll är det möte i Elliots klass. Huuuu, here we go again. Nu känner jag mig ändå rätt lugn. Jag vet ju vad detta är och vet hur jag ska hantera det. Men det är ju såklart inte roligt. Man ororar sig för sitt barn och vill ABSOLUT INTE att de ska må dåligt. Och när jag hört att nån vart taskig så har jag haft lust o ånga ner till plugget och rycka alla elaka ungar i håret, inklusive Elliots om han nu vart dum!
Det jag känt har vart skönt under dessa perioder är att jag då haft nära kontakt med grabbarnas fröknar. Jag har fått ett mejl varje fredag där de förklarat hur veckan gått. Utifrån det mejlet sedan så tar man beslut för hur veckan ska se ut. Samtidigt har vi snackat igenom saker som hänt i skolan. Elliot, som inte är direkt öppen om saker som händer, har tyckt att detta vart jätteskönt. Då frågar jag och då är det lättare att svara som han säger.
Det gäller nog att hänga med i sina ungars framfart, fasen….snart är Thedde 17 år, 180 lång och pissar väl på sin morsa om hon inte ingett någon som helst respekt hos honom. Än värre så hamnar dom i fel gäng o allt går åt helvete. Å andra sidan kan väl sånt aldrig förutspås, och hur bra det än haft det hemma så kan de hamna fel. Men då vet jag åtminstone att jag gjort allt jag kunnat för att de ska få en så bra start som möjligt!!
Nej, det är inte alltid så lätt att vara mamma!