Smälter totalt, finns det något så vackert som bebisfötter?! Mjuka,
knubbiga och alldeles lena. Inte en skavnk så långt ögat kan nå, bara
rosa urgulliga bebisfötter.
Bebisfötter….. jag har gjort gipsavgjutning på Milobebis fötter just för att ja bara ÄLSKAR hans fötter. Ovanpå är dom lite knubbiga, under är dom så lena så man knappt tror att han tagit ett endaste steg med dom. Jag tar ALLTID på Milobebis fötter, jag har dom i munnen, jag biter lite på dom, jag pussar på dom och jag klämmer på dom.
Vad är det sen som händer när man kommer till vuxnas fötter. UÄÄÄK, jag spyyyr. Finns det något äckligare? Hur kan kontrasten vara så stor. Jag kan knappt ta i husbandet fötter t ex. Inte för att han har speciellt äckliga fötter men det är FÖTTER. Jag klarar nätt och jämt av mina egna, är faktiskt ganska noga med mina egna just för skräcken över att det på nåt sätt ska vara äckligt.
Fotvårdare?! Alltså va? Hur kan man vilja hålla på och karva i folks gamla illaluktande fotskinn, trycka ner nagelbanden på ostbågsluktande tånaglar eller ens ta i en främmande människas fötter?! Dessutom finns det nåt som heter liktornar (vad nu det är?) och svamp av oliga slag! Jag beundrar er! Jag är helt fascinerad över hur man väljer att arbeta med fötter! Det är väl tur att vi är olika, hur skulle folks fötter se ut annars! Jag har själv varit på fotvård en endaste gång i mitt liv. Jag har aldrig haft förhårdnader så hon hade lite problem med att karva i mina fötter, fanns inget att ta av sa hon. Så då gjorde hon det ändå och så hade jag en period efteråt med skinnflådda fötter. Men massagen efteråt var fantastisk. Jag gillar ju fotmassage, och att någon pillar så då är det värt bara det. Undra om inte jag ska önska mig just fotvård i julklapp?
Brukar ni gå på fotvård?