ANNONS

Tankar från en chockerad mamma

/


Jag och min Thedde på Rix FM festivalen för några
veckor sen.

T A N K A R

Ok, den här natten har varit sådär kul ska jag börja med att berätta. Jag har vart uppe och stirrat på Thedde typ varje timme hela natten. Tittat, klappat på pannan, lyssnat av så han andas, att han rör sig m.m. Som grädden på moset så fick Milobebis tokfeber oxå så det känns som att jag är lite mör idag. Milo har fått nån feber som halva dagis är drabbat av. Bara feber, inget annat. Förra veckan var 6 borta, i morse hade 3 redan ringt om samma feber. Skönt ändå, trodde att nu är det öronen eftersom han precis varit sjuk.

Men, jag behöver skriva av mig om min chock igår. Fy faaan säger jag bara. Det är precis så det är, DET ÄR DET DÄR SAMTALET MAN I N T E VILL HA. Nånsin! Det är höjden av vidrighet och kroppen drabbas av en sån obehaglig känsla så det går inte att förklara.

Jag och husbandet sitter och äter lUnch medan Milo sover sin middagslur. Magnus ringer på husbandets telefon då jag inte svarar på min, han vill prata med mig direkt. Brukar sällan vara så utan han tjitttjattar alltid lite med honom först.

”Hej, ja…. hörrudu, Thedde har fått en smäll på matchen. Dom ringde här.” säger Magnus. Han känner mig väldigt bra pappan till barnen och vet att jag blir galet orolig så han försökte ta det hela väldigt lugnt.

”Ok” svarar jag medan jag väntar på fortsättningen.

”Ja, dom har ringt ambulans eftersom smällen är på nacken. Han har fått ett knä i pannan då han och en kille sprungit ihop så han har liksom vridit nacken bakåt. Han ligger där och väntar på ambulansen just nu. Jag tänkte åka dit.” fortsätter han.

Här lämnar jag maten, reser mig upp och säger att jag ska åka med och att han ska komma och hämta mig direkt. Jag irrar runt i lägenheten och letar efter strumpor. Händerna skakar och tårarna sprutar. Jag berättar hulkande för husbandet. Han står bredvid och säger att jag inte behöver några strumpor men jag bara SKA ha ett par strumpor. Ni vet sådär lite sjukligt viktigt att hitta ett par strumpor. Chock antar jag. Jag springer ut med tårarna forsande. Väl i bilen märker jag att Theddes pappa är lite tagen av det hela vilket gör att jag lugnar ner mig. Ringer den personen som ringt Magnus och säger att jag vill ha information.

”Ja” säger den här pappan till en annan pojke i laget. ”Han har fått en rejäl smäll och har varit lite borta en stund. Han fick ett knä i pannan när han skulle rädda en boll och huvudet åkte bakåt rejält, det såg otäckt ut. Vi ville beställa en ambuland för säkerhets skull. Ambulansen är här nu och har satt på honom nackkrage och Henrik (tränaren) åker med i ambulansen.” Han ger mig alla nummer jag behöver för att få kontakt med honom i ambulansen.

Tränare Henrik ringer mig från ambulansen och det är här jag börjar känna mig lugnare. Han berättar att han kan prata med Thedde som normalt. Nacken gör inte ont längre men däremot huvudet av smällen. Han säger att han inte tror att det är så farligt. Detta samtal gjorde att vi kunde åka i lugn takt till Uppsala och inte oroa ihjäl oss. Pratar ungen normalt så är han ju inte på väg att dö i alla fall tänkte jag.

Väl framme så ser det ju otäckt ut. Hans kläder är sönderklippta. Han ligger uppstasad i en rejäl mackapär för att ligga helt stilla med nacken. Jag VET att det är en säkerhetsåtgärd men det skrämmer mig. Vi får följa med till traumarummet som det heter där han undersöks och kontrolleras från topp till tå. Ambulansmannen frågar om jag är mamman, han berättar oxå vad han sett och hört och att Thedde har minnesförlust och pratar om samma saker hela tiden. Jag mår så fruktansvärt dåligt i det här rummet. Svettas, är yr, det värker i kroppen jag är så orolig i hela själen. Det hjälper att Thedde pratar på som vanligt och skrattar. När kontrollerna är gjorda pratar läkaren med mig om att allt ser bra ut men att en skiktröntgen måste göra då det handlar om minnesförlust för att se att allt i huvud och nacke ser bra ut.

När vi väntar på att få komma dit så släpper det lite för mig. Jag har tagit en ipren för min värkande nacke en stund innan vi åkte, den börjar hjälpa nu när adrenalinet släpper och försvinner ur kroppen. (Ni vet att sånt inte verkar när man har adrenalin i kroppen? När jag fått lugnande sprutor inför operationer så har dom inte hjälpt. ADRENALIN!) Jag börjar gäspa och blir så fruktansvärt trött. Chocken börjar släppa taget. Sen får han göra sin skiktröntgen och sen väntar vi återigen på läkaren.

”Inga skador alls hittar vi.” säger läkaren. ”Han kommer kanske inte minnas sekvenserna ur matchen och det är inte säkert han kommer göra det nångång. Hjärnan sorterar själv vad den vill minnas och inte. Detta är övergående och vanligt vid en lätt hjärnskakning. Thedde kan dricka lite så att vi ser att han inte mår illa och sen kan ni få åka hem.”

Man blir så lättad. Han dricker ett glas saft och mår toppen så vi kan åka hem direkt. Vi åker förbi donken och Thedde äter ett skrovmål, äter en Mc Flurry och somnar som en stock på vägen hem. Väl hemma kommer mamma och pappa, syrran och hennes kille Pierre och så resten av vår familj. Det blir choklad, tidningar, coca cola och massa klapp på vår Thedde.

Alla blev vi väldigt omskakade. Man får sig en chock som gör att tankarna börjar snurra. Tänk om det hade varit allvarligare? Rullstol? Hjärnskada? Brutit nacken? Jag tänker på dom föräldrar som står i det där traumarummet och drabbas av något väldigt fruktansvärt och kanske förlorar sitt barn? Tänk om det händer Elliot nåt när han rider? Tänk om Milo ramlar ner från nånstans och slår i huvudet? Thedde som får moppekörkort när som helst…tänk om han krockar?

K A T A S T R O F T A N K A R kallas det och dom sköljer över en när nåt sånt här händer. Nu blir livet plötsligt så sårbart och jag vill beskydda mina barn under mina vingar för alltid. Jag vill inte åka ifrån dom. Jag ångrar kanske lite att jag skaffade barn på nåt vidunderligt konstigt sätt fast det GÖR JAG JU INTE såklart. Men ni hajjar tankegången… som att hade man vetat hur orolig man är för sina barn ALLTID så vette fan alltså? Äsch, nu babblar jag bara. Tankar som behöver komma ut. En chockerad mamma som talar…. fast det visade sig vara en smäll och en lätt hjärnskakning. Men jag är skakad i själen och så GLAD för att det gick så bra som det gjorde.

Nu ska jag lägga mig i soffan med sjuklingen Milo och Thedde. Jobbar hemifrån idag…..

TACK GODE GUD FÖR ATT DET INTE VAR VÄRRE!!!!

0
0

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00